Jag har funderat ett tag på hur en framtida skola borde se ut och det har förbryllat mig. Egentligen så har jag bara grundstrukturen klar för mig och att den nuvarande skolan är inget vidare. Vuxenvärlden kämpar hårdare och hårdare för att tvinga våra barn att genomlida skolan och tvingar dem läsa läxor med tidigare betyg, fler och större prov samt indragningar av diverse fritidsaktiviteter. Men detta kan inte vara rätt väg att gå.
För några dagar sen slog det mig att man kanske skulle tänka lite mer gejming kring skolan, och då menar jag inte att de ska spela dataspel utan man borde bara låna lite tankar från erkända och beprövade spel, som man vet fungerar skitbra i utbildningen.
Om man tex är pilot så brukar man träna mycket av sina krissituationer i simulatorer. Detta är mycket billigare och definitivt mindre farligt än att testa dem i verkligheten. Det finns nog ingen med gott samvete som skulle kunna skicka in en pilot med tre av fyra trasiga motorer i en snöstorm men detta kan man ju göra i en simulator. USAs arme kör sin egen form av simulatorspel, dels för att träna strid men även för att rekrytera personer till sig, och på Kumawar kan man spela aktuella händelser som tex attacken mot Usama bin Laden.
Detta får mig att tänka lite kring skolan som livssimulator, vilka simuleringar i skolan görs för att förbereda våra barn för framtiden, antagligen inga. Om jag kör liknelsen med piloterna så tror jag inte barnen får köra flyg i snöstorm utan de curlas från början till slut för att förväntas att klara livet utan några erfarenheter. Jag har jobbat många år i skolan och detta curlande blir bara värre, vi låter knappt högstadiebarn åka buss till stan utan att ge dem tider så de ska komma i tid, de behöver inte hålla ordning på nåt utan lärare ser till att barnen har med sig sina läxor hem. Jag har under en massa tillfällen hamnat i diskussion med andra lärare vad det gäller barn och deras förmåga att ta ansvar och rätta sig efter deadlines och oftast så tycker andra lärare att jag ska strukturera upp barnets dag och vecka så att de vet vad och när de ska göra saker. Det finns inte ett enda företag i hela världen som vill ha en arbetare som inte ens klarar av att ta bussen till stan eller klarar av att packa en väska.
När ska våra barn få misslyckas? Inte sjutton verkar det vara i skolan utan det ska de lära sig när det är viktigt att lyckas, borde det inte vara tvärtom, att man först lär dem hur man tar eget ansvar, klarar av att lösa problem och att de fixar att rätta till sina egna misstag i skolan istället för att de ska lära sig detta på en arbetsplats.
Tänk om alla lärare kunde se skolan som en livssimulator istället för en mysig, vänlig och stressfri miljö där en ful teckning blir fin och att inte en enda unge får ens en enda chans att försöka själv utan att en vuxen är där direkt för att förebygga allt eventuellt lidande.
Fredrik
fredag 28 februari 2014
onsdag 26 februari 2014
Spelens fel
När jag skrev rubriken kom jag att tänka på detta inslag:
Moderaterna tycker att våra ungdomar lägger för mycket tid på spel och för lite tid på läxläsning. Vän av ordning ställer den pedagogiskt riktiga frågan varför?
Svaret är lika självklart som moderaternas förslag är dumt, det är roligare och viktigare för en ung människa att spela än att läsa läxor. Nu är det ju också så att den åldersgrupp (11-16) som spelar mest (96%) är också dom som bor hemma samt att deras föräldrar (dessa är förhoppningsvis röstberättigade) sliter sitt hår för att få sina barn att spela mindre. Men att tro att någon går på detta valfläsk har nog Tobé misslyckats med sin research kring sina väljares intelligens, skolans problem är större än digitala spel. Men om man ska gå på vår skolministers linje så kanske hans utspel ligger helt i linje med politik, kan man inte få ungarna att fatta att skolan de går i just nu är viktigt ska vi nog fasen tvinga dem, med prov, prov, läxor, infrysta förmåner osv. Jag känner bara att jag blir såååå trött på quickfixes, dåliga lösningar (frågan är ens om det kan kallas lösningar) och fokus på annat än de reella problemen.
Eller så kanske man helt enkelt skapar en skola som är relevant för vår framtid.
Fredrik
Moderaterna tycker att våra ungdomar lägger för mycket tid på spel och för lite tid på läxläsning. Vän av ordning ställer den pedagogiskt riktiga frågan varför?
Svaret är lika självklart som moderaternas förslag är dumt, det är roligare och viktigare för en ung människa att spela än att läsa läxor. Nu är det ju också så att den åldersgrupp (11-16) som spelar mest (96%) är också dom som bor hemma samt att deras föräldrar (dessa är förhoppningsvis röstberättigade) sliter sitt hår för att få sina barn att spela mindre. Men att tro att någon går på detta valfläsk har nog Tobé misslyckats med sin research kring sina väljares intelligens, skolans problem är större än digitala spel. Men om man ska gå på vår skolministers linje så kanske hans utspel ligger helt i linje med politik, kan man inte få ungarna att fatta att skolan de går i just nu är viktigt ska vi nog fasen tvinga dem, med prov, prov, läxor, infrysta förmåner osv. Jag känner bara att jag blir såååå trött på quickfixes, dåliga lösningar (frågan är ens om det kan kallas lösningar) och fokus på annat än de reella problemen.
Eller så kanske man helt enkelt skapar en skola som är relevant för vår framtid.
Fredrik
torsdag 5 december 2013
Föreläsning
Min föreläsning kring Machinimafilm från ABF i Stockholm 131205
Det är lite stök i början så den börjar inte förrän efter ca 17 min.
Här är en länk till ett studiematerial som jag har skrivit i samarbete med ABF
Det är lite stök i början så den börjar inte förrän efter ca 17 min.
Här är en länk till ett studiematerial som jag har skrivit i samarbete med ABF
PISA
Jaha då var det dags för pajkastning igen. Resultatet av PISA har kommit och det visar att svenska elever suger mer än någonsin. Vår skola är lika bra som stora läronationer som tex Chile och Peru medan de asiatiska länderna återigen springer ifrån oss. De flesta visste redan om detta och få blev förvånade över att resultaten från alla satsningar framförallt i de naturvetenskapliga ämnena. Vår utbildningsminister ställer sig upp på en presskonferens och säger att förändring tar tid och han vinner några retoriska poäng genom att skylla skolans förfall på socialdemokraterna, han har ju bara haft 7 år på sig att planera och genomföra en skolreform som grundar sig i en pedagogik som sprunger ur folkskolereformens mylla.
Lärarna skyller på politikerna, föräldrarna på lärarna och skolverket pratar om mobiltelefoner eller inte i klassrummet, adventsamlingar i kyrkan, självskattning och utvärdering. De pratat också om att skolan ska länkas till forskning. Men vad hände med det egna ansvaret? Vad tar lärare, rektorer, områdeschefer, politiker och skolverk för eget ansvar i skolutvecklingsfrågor. Det finns en offermentalitet att någon annan ska komma på en vit springare och lösa alla problem åt en. Om jag vill förändra något så tar jag väl tag i det som jag verkligen kan påverka, sen kan jag vara bitter över slashasarnas ovilja att arbeta. Om jag behöver mer resurser så kan jag antingen vänta på att det händer eller så kan jag titta över vad jag egentligen gör och utifrån det förändra det jag verkligen kan förändra.
PISA visar att våra svenska barn suger på att gå i skolan men det kanske är så att skolan suger på att ta hand om våra barn. Det kanske är så att skolan har gått ifrån att vara ett lärosäte till att vara en förvaringsplats för barn och lärare där den skyddade värld de lever i inte får störas av mobiltelefoner, liv och samhälle. En stamrenovering på Rosenlundsskolan blir ett störmoment istället för att pedagogen får in renoveringen i sin undervisning. Någon kom på att en bilmaskin låter, barnen i trygghetsnarkomanernas förlovade land borde då ha hörselskydd på sig och föräldrarna skriker om ersättningslokaler.
Vad sägs om att vara lite innovativ för en gångs skull och få in verkligheten i klassrummet live istället för att titta på bildband ifrån Pogo pedagog (tillspetsat, jag vet)
Ha en fantastisk fortsättning på dagen, kram!
Lärarna skyller på politikerna, föräldrarna på lärarna och skolverket pratar om mobiltelefoner eller inte i klassrummet, adventsamlingar i kyrkan, självskattning och utvärdering. De pratat också om att skolan ska länkas till forskning. Men vad hände med det egna ansvaret? Vad tar lärare, rektorer, områdeschefer, politiker och skolverk för eget ansvar i skolutvecklingsfrågor. Det finns en offermentalitet att någon annan ska komma på en vit springare och lösa alla problem åt en. Om jag vill förändra något så tar jag väl tag i det som jag verkligen kan påverka, sen kan jag vara bitter över slashasarnas ovilja att arbeta. Om jag behöver mer resurser så kan jag antingen vänta på att det händer eller så kan jag titta över vad jag egentligen gör och utifrån det förändra det jag verkligen kan förändra.
PISA visar att våra svenska barn suger på att gå i skolan men det kanske är så att skolan suger på att ta hand om våra barn. Det kanske är så att skolan har gått ifrån att vara ett lärosäte till att vara en förvaringsplats för barn och lärare där den skyddade värld de lever i inte får störas av mobiltelefoner, liv och samhälle. En stamrenovering på Rosenlundsskolan blir ett störmoment istället för att pedagogen får in renoveringen i sin undervisning. Någon kom på att en bilmaskin låter, barnen i trygghetsnarkomanernas förlovade land borde då ha hörselskydd på sig och föräldrarna skriker om ersättningslokaler.
Vad sägs om att vara lite innovativ för en gångs skull och få in verkligheten i klassrummet live istället för att titta på bildband ifrån Pogo pedagog (tillspetsat, jag vet)
Ha en fantastisk fortsättning på dagen, kram!
torsdag 21 november 2013
Gäst i skolan!?
För ett par dagar sen satt jag och gjorde salscheman för kulturskolans lärare, ett rätt tråkigt jobb men det måste göras för att annars blir de av med sina rum. Att jobba som kulturskolelärare innebär i princip att man är delaktig i en kringresande cirkus. Till denna grupp av lärare hör även modersmålslärare.
En reflektion jag gjorde var att när man kommer som "gäst" till en skola så ingår man inte i den vanliga undervisningen och ni anar inte vilka problem det ställer till med. Bara det att man ska låta en elev gå ifrån den vanliga undervisningen i 20 min för att spela exempelvis fiol ställer till massor av problem. Ofta tycker undervisande lärare att detta tar alldeles för mycket tid i anspråk ifrån den vanliga undervisningen och många ser helst att kulturskolans elever undervisas på längre raster som tex lunchrasten. Att undervisa drygt 2300 elever på 30 lärare inklämt på en lunchrast är inte ens i närheten av realistiskt och säg den elev som vill undervisas på en lunchrast.
Att forskning pekar på att kreativa ämnen hjälper den "vanliga" undervisningen är inget som tas med i ekvationen utan om en elev "missar" 20 min i veckan upplevs som väldigt jobbigt för många lärare. Men hur behandlas "gästen" när den kommer till skolan då? Det var liksom precis det jag har reagerat över. Inte nog med att många lärare stönar över att några elever lämnar klassrummet i några min varje vecka så är det knappt någon som pratar med dessa gäster och ni anar inte vilka rum de får. De placeras i de mest sunkiga rum skolan har att erbjuda och oftast vet man knappt att det pågår undervisning där. Principen som verkar gälla är att man sätter modersmålslärare och kulturskolelärarna i de rum som ingen annan vill ha eller veta av. Det mest horribla exemplet jag har hört talas om är en lärare som blev så trött på bråk kring den sal han var satt i så han satte sig på en handikapptoalett, den använde nämligen ingen och den var tillräckligt stor för läraren och hans elev.
Jag känner en frustration kring det faktum att skolor behandlar sina gäster så respektlöst. Man planerar sin undervisning, alla "bra" rum tas upp i början av terminen av de "vanliga" lärarna sen får gästerna ta det som blir över. Sittandes i skrubbar, rum med dålig ventilation utan fönster och rum som ligger i skolans utkant behandlar man kulturskolelärare och modersmålslärare oerhört styvmoderligt och med armbågen. Det är som om jag skulle få en gäst till mitt hem som jag låter sitta i vedboden så dom inte stör hemmets övriga verksamhet, maten får gästen laga själv med medhavd matsäck och när det är dags att gå så säger jag inte ens hej då.
Vilken annan arbetsplats behandlar sina "gäster" på ett sånt sätt? Det som är mest tragiskt är att denna kringresande "cirkus" verkar bara gilla läget för man orkar inte ta konflikten på de 10 skolor som man åker till varje vecka och man får i många fall varken hej eller hejdå av de vuxna i skolorna. Om du jobbar som lärare i en skola och blir lite upprörd över detta så ställ dig först frågan om du vet namnet på alla modersmålslärare och kulturskolearbetare som passerar skolan varje vecka. Om du vet det så ställ dig då frågan var de bor och vilken utbildning de har, vad gör de på fritiden osv. Det finns ingen som skulle acceptera att någon lärare på skolan inte visste namnet på sina arbetskamrater, när hade ni med städare, vaktmästare, kulturskolelärare, fritidspersonal, matpersonal, modersmålslärare osv på en aktivitet som syftade till att stärka personalandan?
Dessa människor jobbar ju trots allt med samma ungdomar som ni lärare gör och ändå behandlas dessa som andra klassens medborgare i skolan, tänk på hur ni behandlar era gäster hädanefter!
En reflektion jag gjorde var att när man kommer som "gäst" till en skola så ingår man inte i den vanliga undervisningen och ni anar inte vilka problem det ställer till med. Bara det att man ska låta en elev gå ifrån den vanliga undervisningen i 20 min för att spela exempelvis fiol ställer till massor av problem. Ofta tycker undervisande lärare att detta tar alldeles för mycket tid i anspråk ifrån den vanliga undervisningen och många ser helst att kulturskolans elever undervisas på längre raster som tex lunchrasten. Att undervisa drygt 2300 elever på 30 lärare inklämt på en lunchrast är inte ens i närheten av realistiskt och säg den elev som vill undervisas på en lunchrast.
Att forskning pekar på att kreativa ämnen hjälper den "vanliga" undervisningen är inget som tas med i ekvationen utan om en elev "missar" 20 min i veckan upplevs som väldigt jobbigt för många lärare. Men hur behandlas "gästen" när den kommer till skolan då? Det var liksom precis det jag har reagerat över. Inte nog med att många lärare stönar över att några elever lämnar klassrummet i några min varje vecka så är det knappt någon som pratar med dessa gäster och ni anar inte vilka rum de får. De placeras i de mest sunkiga rum skolan har att erbjuda och oftast vet man knappt att det pågår undervisning där. Principen som verkar gälla är att man sätter modersmålslärare och kulturskolelärarna i de rum som ingen annan vill ha eller veta av. Det mest horribla exemplet jag har hört talas om är en lärare som blev så trött på bråk kring den sal han var satt i så han satte sig på en handikapptoalett, den använde nämligen ingen och den var tillräckligt stor för läraren och hans elev.
Jag känner en frustration kring det faktum att skolor behandlar sina gäster så respektlöst. Man planerar sin undervisning, alla "bra" rum tas upp i början av terminen av de "vanliga" lärarna sen får gästerna ta det som blir över. Sittandes i skrubbar, rum med dålig ventilation utan fönster och rum som ligger i skolans utkant behandlar man kulturskolelärare och modersmålslärare oerhört styvmoderligt och med armbågen. Det är som om jag skulle få en gäst till mitt hem som jag låter sitta i vedboden så dom inte stör hemmets övriga verksamhet, maten får gästen laga själv med medhavd matsäck och när det är dags att gå så säger jag inte ens hej då.
Vilken annan arbetsplats behandlar sina "gäster" på ett sånt sätt? Det som är mest tragiskt är att denna kringresande "cirkus" verkar bara gilla läget för man orkar inte ta konflikten på de 10 skolor som man åker till varje vecka och man får i många fall varken hej eller hejdå av de vuxna i skolorna. Om du jobbar som lärare i en skola och blir lite upprörd över detta så ställ dig först frågan om du vet namnet på alla modersmålslärare och kulturskolearbetare som passerar skolan varje vecka. Om du vet det så ställ dig då frågan var de bor och vilken utbildning de har, vad gör de på fritiden osv. Det finns ingen som skulle acceptera att någon lärare på skolan inte visste namnet på sina arbetskamrater, när hade ni med städare, vaktmästare, kulturskolelärare, fritidspersonal, matpersonal, modersmålslärare osv på en aktivitet som syftade till att stärka personalandan?
Dessa människor jobbar ju trots allt med samma ungdomar som ni lärare gör och ändå behandlas dessa som andra klassens medborgare i skolan, tänk på hur ni behandlar era gäster hädanefter!
söndag 22 september 2013
Kulturen in i skolan
Nu var det ett tag sen jag bloggade sist och jag kände att det kan vara värt att göra det i kväll. Jag tänkte göra en pudel idag och prata lite kring estetiskt "crap" i skolan. Enligt hjärnforskare föds man med tre förmågor som måste tränas redan i tidig ålder annars fungerar hjärnan på ett sånt sätt att det avutvecklas den. I test som gjordes på nyfödda i åldern 0-3 dagar visade det sig att det unga livet redan har en matematisk förmåga, barnet kunde se skillnad på antal. De hade en språklig förmåga där de senare kommer jollra på modersmålet. Det visade sig på dessa bebisar att de kände igen mammas röst redan från början. Barnet har också en musikalisk förmåga där hjärnan stimuleras på olika sätt beroende på vilken musik som spelas. Faktum är också att det har visat sig att musik har en farmaceutisk inverkan på människan, alltså lika stark som medicin. Rätt musik har visat sig ha bra effekter vid t ex depressioner, där rätt musik gör personen på gott humör, vilket är rätt självklart. Naturligtvis har skitmusik en motsvarande negativ inverkan, ungefär som när man felmedicinerar så man ska nog passa sig noga när man sätter sig bakom ratten och lyssnar på "fel" radiokanal.
Tillbaka lite till min pudel. Jag har haft en syn på skolan att där håller man på med kunskap och inte med fingerfärg, lera, pinnar och sånt. Men om jag nu ska lyssna på hjärnforskare istället för mig själv borde det innebära att det kreativa skapandet i skolan borde ha minst en tredjedel av skoltiden. Sir Ken Robinson vill ha in mer av de estetiska ämnena i skolan för att stimulera kreativiteten och jag kan bara hålla med honom och i detta ligger min pudel. Våra barn idag får alldeles för lite chanser att vara kreativa och skapa saker på sina egna villkor. På lågstadiet finns det rätt mycket av denna vara men sen uppåt i åldrarna tenderar de kreativa ämnena att bli mer och mer "skolifierade" med läroplaner, mål, nationella prov osv. Inte ens de kreativa ämnena får vara kreativa utan de blir mer och mer uppstyrda och får en mindre och mindre roll i undervisningen för att på gymnasiet vara helt utdöd.
Detta verkar stämma med hur våra barn och unga är, i de yngre åren är de orädda, älskar att lära sig nya saker, frågar, ifrågasätter och är verkligen kreativa på alla plan. Dessa ser man senare i livet där de gått igenom ett helt skolsystem och man slås av att de kan inte ens fråga vägen till en gympahall, beställa en resa, de kan inte ens fylla i en blankett hos arbetsförmedlingen och skulle man be dom skriva en CV där de ska ta med vad de kan så klarar de inte ens av att googla fram någon annans CV för att skriva sin egen.
Det formella lärandet i skolan är viktigare för de vuxna än det reella och vi lär dom massor av saker som barnen redan har i sina telefoner, utan att lära dom att hitta det. Vi bedömer dom med olika prov utan att kolla om de kan samma saker två månader senare. Lite under devisen "även svunnen kunskap är kunskap".
Snart är det i alla fall val, jippie! Den stora frågan kommer antagligen bli vård, skola och omsorg. Politiker kommer prata om disciplin i skolan, föräldrarna kommer att lyssna på det och jubla. Lärarna kommer ta på sig offerkoftan och gnälla över minskade resurser och det kommer att komma en diskussion kring ett förstatligande av skolan. Skolan måste ha mer pengar!!!!!
Bla bla bla, jag är redan trött på detta och jag kommer få njuta ett helt år av det innan det är dags för val och kanske en ny regering. I dagen samhälle spelar det ingen roll hur mycket pengar vi skjuter in i skolan, vilken lön lärarna har, hur små grupperna är om vi inte börjar att titta på HUR vi ska utbilda våra barn så att de är beredda och redo på det samhälle de kommer möta i framtiden.
Fredrik
Tillbaka lite till min pudel. Jag har haft en syn på skolan att där håller man på med kunskap och inte med fingerfärg, lera, pinnar och sånt. Men om jag nu ska lyssna på hjärnforskare istället för mig själv borde det innebära att det kreativa skapandet i skolan borde ha minst en tredjedel av skoltiden. Sir Ken Robinson vill ha in mer av de estetiska ämnena i skolan för att stimulera kreativiteten och jag kan bara hålla med honom och i detta ligger min pudel. Våra barn idag får alldeles för lite chanser att vara kreativa och skapa saker på sina egna villkor. På lågstadiet finns det rätt mycket av denna vara men sen uppåt i åldrarna tenderar de kreativa ämnena att bli mer och mer "skolifierade" med läroplaner, mål, nationella prov osv. Inte ens de kreativa ämnena får vara kreativa utan de blir mer och mer uppstyrda och får en mindre och mindre roll i undervisningen för att på gymnasiet vara helt utdöd.
Detta verkar stämma med hur våra barn och unga är, i de yngre åren är de orädda, älskar att lära sig nya saker, frågar, ifrågasätter och är verkligen kreativa på alla plan. Dessa ser man senare i livet där de gått igenom ett helt skolsystem och man slås av att de kan inte ens fråga vägen till en gympahall, beställa en resa, de kan inte ens fylla i en blankett hos arbetsförmedlingen och skulle man be dom skriva en CV där de ska ta med vad de kan så klarar de inte ens av att googla fram någon annans CV för att skriva sin egen.
Det formella lärandet i skolan är viktigare för de vuxna än det reella och vi lär dom massor av saker som barnen redan har i sina telefoner, utan att lära dom att hitta det. Vi bedömer dom med olika prov utan att kolla om de kan samma saker två månader senare. Lite under devisen "även svunnen kunskap är kunskap".
Snart är det i alla fall val, jippie! Den stora frågan kommer antagligen bli vård, skola och omsorg. Politiker kommer prata om disciplin i skolan, föräldrarna kommer att lyssna på det och jubla. Lärarna kommer ta på sig offerkoftan och gnälla över minskade resurser och det kommer att komma en diskussion kring ett förstatligande av skolan. Skolan måste ha mer pengar!!!!!
Bla bla bla, jag är redan trött på detta och jag kommer få njuta ett helt år av det innan det är dags för val och kanske en ny regering. I dagen samhälle spelar det ingen roll hur mycket pengar vi skjuter in i skolan, vilken lön lärarna har, hur små grupperna är om vi inte börjar att titta på HUR vi ska utbilda våra barn så att de är beredda och redo på det samhälle de kommer möta i framtiden.
Fredrik
torsdag 5 september 2013
Ett bra exempel
Jag sa vid något tillfälle att jag skulle leta reda på goda exempel. Detta klipp är från en stad i Tyskland där de tagit bort alla trafikskyltar, stoppljus, övergångsställen och så vidare. Vid en första anblick tänker man att detta kommer kunna bli ett fantastiskt recept på en katastrof men i själva verket fungerar det alldeles utmärkt. En av anledningarna är att folk tvingas tänka själva. Jag bor i en stad där trafikmiljön är helt kocko där det finns ett antal underförstådda regler på några ställen och på andra ska man följa både skyltar och regelverk. Högerregeln vet nog ingen ens vad den innebär i min kära stad och om man som bilist följer alla regler så kommer man tveklöst att krocka.
I boken "trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard diskuterar han just kring de verkliga och de overkliga farorna som finns i Sverige. I en artikel från DN kan man läsa en intervju med Eberhard där han resonerar lite kring många av de paniksyndrom som finns i Sverige idag. Vi är rädda för pedofiler utanför våra skolor men många har ingen tillsyn av sina barn när de badar. Tittar man rent statistiskt på brott utförda mot barn är det vanligast att det är släkt med barnet eller andra barn som utför brott mot dem. Diskuterar man rent krasst kring de faror som barn utsätts för så är föräldrarna otroligt mycket farligare för barn än tex pedofiler. Nu reagerar säkert många föräldrar och menar på att dom är minsann ingen fara för sina barn. Jag refererar till statistik och det råder inga som helst tvivel om att slumpvisa brott mot barn är otroligt ovanliga (vilket är skönt) och råkar barnen ut för något övergrepp är det oftast någon i nära relation till barnet.
I boken "trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard diskuterar han just kring de verkliga och de overkliga farorna som finns i Sverige. I en artikel från DN kan man läsa en intervju med Eberhard där han resonerar lite kring många av de paniksyndrom som finns i Sverige idag. Vi är rädda för pedofiler utanför våra skolor men många har ingen tillsyn av sina barn när de badar. Tittar man rent statistiskt på brott utförda mot barn är det vanligast att det är släkt med barnet eller andra barn som utför brott mot dem. Diskuterar man rent krasst kring de faror som barn utsätts för så är föräldrarna otroligt mycket farligare för barn än tex pedofiler. Nu reagerar säkert många föräldrar och menar på att dom är minsann ingen fara för sina barn. Jag refererar till statistik och det råder inga som helst tvivel om att slumpvisa brott mot barn är otroligt ovanliga (vilket är skönt) och råkar barnen ut för något övergrepp är det oftast någon i nära relation till barnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)