Råslättsdagen

Tiderna förändras - barn gör inte sånt här längre.

Obs! Inga kottar kom till skada vid arrangerandet av bilden!

I vintras var jag på innebandy och tittade på Hovslätt IK:s grabbar i nioårsåldern. Det intressantaste för min del var inte sporten i sig utan det som fanns på läktaren. För en förälder idag är det inga konstigheter att följa med sin son/dotter på olika idrottsevenemang men så såg det inte ut för ca 20 år sedan. Man hade svårt att få föräldrar att engagera sig i innebandyn för det var inte ansett som en sport utan mer som något man gjorde på fritidsgårdarna runt om i Sverige. Numera är läktaren full av engagerade föräldrar som hejar på sina barn, ser till att de får mat och dricka om de behöver det och tröstar sina barn när de slår sig eller förlorar. Det råder inga som helst tvivel om att innebandyn ses som en seriös sport idag, en sport där man satsar resurser för att bli bra om man har talang och vilja. Föräldrarna till dessa barn har telefonnummer till lagledare, lagkamrater till den egna sonen/dottern och känner flertalet av föräldrarna till barnen som spelar. Det är rätt trevligt att sitta på läktaren och prata med föräldrar och det finns en kultur kring att vara tillsammans och titta på sina barn när de utövar sin sport oavsett om det handlar om innebandy, fotboll, hockey eller någon annan sport för den delen.

När dessa barn kommer hem från sin idrott sätter de sig ofta vid sin dator eller spelar något spel på sin smartphone. Undersökningar gör gällande att 92 % av barn i åldern 9-16 år spelar någon form av digitala spel och i åldern 9-12 år är siffran ytterligare lite högre, där spelar 96% av barnen. Vid intervjuer med barn i åldern 9-16 år uttrycker 67 % av dem att deras föräldrar visar lite eller inget intresse för vad de ser på tv eller vad de gör vid sina datorer eller sina telefoner. Dessa siffror är alarmerande och något som vi vuxna måste fundera kring. Hur intresserar vi oss egentligen för vad våra barn gör på sin fritid? Det är helt ok att ta med sig familjen och tillbringa en heldag i en kall ishall eller att stå i spöregn och snålblåst bredvid en fotbollsplan, men väldigt få föräldrar tar en köksstol och sätter sig bredvid sitt barn och tittar på när de spelar något spel på datorn eller ber dem visa vad de gör på internet. Vi har stannat i det fysiska där vi invaggas i en falsk trygghet; bara för att barnet befinner sig på sitt rum och inte är ute och hittar på något bus eller håller på med dumheter så är allt bra.

Den digitala kulturen är väldigt stor och svår att överblicka även för den mest intresserade och det tror jag skrämmer oss vuxna en aning. Våra barn kan något som vi vuxna inte riktigt förstår och då är det lättare att falla för de myter som finns och ibland ställa orimliga krav på sina barn.

Vi pratar ofta om att våra barn inte är sociala och bara sitter vid sina datorer utan att umgås med någon. Det finns en skillnad i definitionen kring vad som är socialt. De flesta vuxna har definitionen att man bara kan vara social om man träffas rent fysiskt. Våra barn har ett mycket större kontaktnät än oss vuxna. När jag växte upp hade jag en rätt begränsad umgängeskrets och man ringde till varandra när man ville prata lite skit eller skulle träffas någonstans. Numera har många unga en Facebook med runt 1000 ”vänner”, de pratar inte med alla men de får en inblick i vad många gör och har genom sina datorer och telefoner ett stort kontaktnät som de kan ta hjälp av om de behöver. Många barn riskerar i denna situationen att utsättas för olika former av kränkningar om inte vi föräldrar håller ett öga på vad de gör och vem de pratar med så även här är det viktigt att vi vet vilka forum och sociala medier de befinner sig på. Men precis vad det gäller spel är det bara att fråga dem och då kommer de att berätta, och om de inte gör det så håller de säkert på med något "fuffens" och det är i den situationen man som vuxen tar med sig nätsladden till datorn och lägger den på en plats som inte barnet kommer åt, i alla fall så länge till de bestämmer sig för att berätta vad de gör. 

Många barn och unga spelar idag online och möter andra unga i olika spel. I dessa spel kan det vara ett stort antal spelare inblandade som därmed är beroende av att alla spelar. Som vuxen måste man hitta ett sätt för att kunna underlätta för sitt barn. I vissa spel ställs det höga krav på spelarna och att man är på plats när man säger att man ska vara det, och uppfyller man inte detta kan man bli ställd utanför och får inte vara med. Man kan som vuxen med väldigt enkla medel undvika en konflikt och att barnet hamnar i onåd hos de andra spelarna, tex att man säger till en halvtimma innan mat och läggdags, att man inte bara tar bort barnet från datorn innan man har förvarnat eller att man har kollat vad det är för typ av spel de spelar. Alla spel är inte lika och där måste man som vuxen sätta sig in i vilken typ av spel det handlar om och som ens barn spelar. Jag kan inte tänka mig att någon vuxen hämtar sitt barn på fotbollsplanen mitt i en match för att det är dags för mat, samma regler borde gälla vid onlinespel där samma antal unga är inblandade.

En ökad förståelse för ungdomar och deras kultur kommer med största sannolikhet att leda till att konflikterna i hemmet kring datoranvändning blir färre och lättare att hantera. Oavsett vad vi vuxna anser om datorer och smartphones så är denna teknik här för att stanna och det kommer att bli ännu mer av den. Vi kan inte längre låta våra barn sitta på sina rum och vid sina datorer utan att vi vet vad de gör på dem.

På Råslättsdagen kommer vi i dataspelsprofilen på Stadsgårdsskolan att göra en presentation av olika spel och de sociala medier som våra barn och unga spelar och använder sig av. Detta kommer att börja kl. 11.00. Vi kommer att ha ett par stationer på biblioteket på Råslätt där vi visar några utvalda spel som man också kan få pröva på. Vi kommer också att ha en hörna där man kan ställa frågor till mig om digital kultur och de svårigheter man kan ställas inför som vuxen i detta t ex åldersgränser på spel, hur länge ett barn ska sitta vid sin dator och vad de gör, men framförallt hur man som vuxen ska hantera de problem som kan uppstå. Jag kommer att vara tillgänglig mellan 13.00 och 15.00 lördagen den 1/9. Våra barn och unga har massor att lära oss och detta är en chans för vuxna att få en inblick i vilka svårigheter man som vuxen kan stöta på när man försöker stötta sina barn.

Dataspelsprofilen på Stadsgårdsskolan är en unik profil i Sverige där vi försöker använda oss av digitala spel och digitalkultur som ett alternativt sätt att nå målen inom skolan. Denna satsning är en del i skolans försök att möta den nya digitala kulturen och att få en stor del av våra elever att få lite nytta av sitt intresse. Förutom att i undervisningen utgå från elevernas erfarenheter är detta också ett viktigt sätt för den svenska skolan att försöka följa med i utvecklingen och också utbilda våra barn i den digitala kulturen.

Av: Fredrik Blomster, Stadsgårdsskolan

Ny termin

Äntligen lite ungar i skolan, den sjuder av liv igen och det känns skönt. Det känns att jag har varit ur fas under några dagar men antagligen kommer det bli bättre nu. Sitter och funderar på lite kring var profilen ska ta väg till hösten och mina tankar är att vi ska jobba lite projektinriktat och att ungarna ska dela in sig i olika projekt som de ska driva och göra klara. De som inte hittar något intressant kommer att få jobba med att fixa sina skoluppgifter utifrån spelen.

Som en liten nyhet i år så har jag fixat att de som inte har digitala spel som huvudintresse och valt profilen för att ta det lugnt och gejma lite så kommer jag inte lägga ner så mycket tid och möda på dem utan de kommer att få sitta i ett klassrum med kärnämnen, detta kommer att ske på måndag morgon kl 8.00 och vara till 9.50 med en liten rast emellan.

I huvudsak kommer vi att satsa massor på att utveckla pedagogiken kring spel i undervisningen och mina grupper jag har i andra ämnen kommer också dom drabbas av detta där jag kommer jobba mycket med spel i undervisningen.

Jag tror det kommer bli bra trots att detta inte var utgångsplanen.

Framtiden

Idag är jag gammal, trött, förbannad och uppgiven.


Jag höll på att säga att jag inte har jobbat i skolan någon gång i mitt liv, men det är inte sant. Jag har gjort det nu lite mer än tio år men inte tidigare. Jag började där när jag var sju, men jag kan inte säga att jag jobbade där, jag förvarades där till jag var 16, sen började jag jobba någon annanstans.

I vuxen ålder kom jag tillbaka med en brinnande lust att ge något tillbaka till ungdomarna och våra barn och upptäcker till min fasa att de har samma böcker och undervisas på samma sätt som när jag existerade i skolan.

Det har inte hänt ett skit sen jag började tycka skolan var skit i trean. Det ska jag inte säga förresten utan mitt OÄ har blivit SO och lite NO, min gamla klassföreståndare från mellanstadiet har blivit gammal och en av mina klassföreståndare från högstadiet har hunnit med att dö. Den andra klassföreståndaren har blivit så gammal att hon med ålderns rätt inte orkar undervisa mer, men det är det enda. Om jag ringde henne så skulle hon klara av yrket fortfarande, trots snart 20 år som pensionär. Svaret kom på en undersökning härom dagen att den så kallade "flumskolan" har varit en av världens bästa, våra barn i Sverige tillhör världens bästa om man pratar om kreativitet. Skolsverige jublar, lärare dunkar sig för bröstet och tycker att detta är verkligen så fantastiskt.

VI ÄR SÅ BRA!

Jag vill hävda motsatsen, vi är odugliga! Vi lyckas stena våra barns kreativitet till döds, det är ingen plötslig död utan sker med lång och hängivet kämpande av sveriges pedagoger, som under många år sakta men säkert suger ur varenda uns av skapandevilja, kreativitet och drivkraft hos våra barn till de är en samling grå, trötta, viljelösa själar. Det är då vi sätter nationella prov i händerna på dem och tvingar dem under hot och förmaning att göra dem utan att över huvudtaget kan motivera det mer än att det blir bra till slut för dem. Vi har gjort frågan och spått svaret, svarar de på ett annat sätt än vi tror så är det fel och gud förbjude om de svarar rätt och inte gjort på det sätt vi tänkt att de ska göra så blir det också fel. Faktum kvarstår att sveriges barn är jämförbart bäst i världen inom området kreativitet, det enda jag kan tänka är att detta är så otroligt tragiskt. Vad gör vuxna med sina barn egentligen runt om i världen om de svenska barnen är de mest kreativa i världen? Att växa upp idag är inte lättare än när jag växte upp, mina föräldrar gjorde trots allt så gott de kunde men de använde sina normer och värderingar som grund till fostran av det vackra gossebarn de hade, jag antar att jag gör samma sak. Min son går i pension om ungefär 55 år och då hoppas jag att han har haft ett bra liv och att han vid den tiden haft det rätt bra.

Om jag nu får fundera lite kring vad han behöver lära sig för att klara sig i ett arbetsliv i framtiden så kan jag direkt konstatera att jag har ingen aning egentligen. De senaste 20 åren har utvecklingen gått otroligt fort och det enda vi vet är att vi inte vet. Vad jag däremot vet är att han behöver inte lära sig saker han redan idag har i sin telefon (vilken jag hoppas han har hämtat hos sin mamma), han behöver lära sig att lösa problem, vara kreativ, gå emot strömmen, hitta andra vägar och vara sig själv.

Det är här jag blir orolig på riktigt, stackars barn, var ska han lära sig det, inte sjutton kommer det bli i skolan. Autodidakt kunskap är nämligen inget som respekteras i skolan idag, man ska ha papper på allt.

För min egen del så kommer jag allt emellanåt på lite idéer kring hur skolan borde vara men om man i Sverige vill vara nytänkande måste man också vara obstinat för att i skolan blåser det inga förändringens vindar, det finns allt för få personer som vill förändra och förnya. Det klimat som råder är att man är väldigt rädd om sina blåstenciler och om man slutat med dessa och gått till kopierat material så ligger man i framkant, man belönas för att inte göra något, man belönas för att vara som alla andra, man belönas för att skriva massa papper istället för att vara med eleverna och man belönas av föräldrar om man har en pedagogik som dom känner igen och som godkändes av Hedenhös.

Testa något nytt i skolan och du kommer få problem, såna problem att det till slut blir fullständigt omöjligt att fortsätta jobba inom den organisationen.