ADHD?

Nu är jag säker på att jag är ute på djupt vatten men jag gör det i alla fall. Jag vill resonera lite kring ADHD och hur dessa barn medicineras. Det har blivit allt populärare att medicinera ADHD utifrån en biologisk defekt. Man jag tror man gör det väldigt lätt för sig om man medicinerar om man har problem i skolan. Jag är relativt säker på att det hade funnits personer som skulle velat att medicinera mig i skolan men jag är på samma gång helt övertygad om att jag inte har ADHD eller något annat problem förutom att jag ansåg att skolan var skittråkig.

Om man har en biologisk defekt så kommer ju den visa sig i alla situationer. Jag ska göra det enkelt, om jag saknar en fot eller ett ben så kommer jag ha svårt att springa oavsett om det handlar om 100m eller 1500m. En barn som har koncentrationssvårigheter borde i min värld ha det överallt. Oavsett om det handlar om skola eller fritid. Om ett barn har problem att koncentrera sig i skolan, sitter med telefonen men kan sitta fokuserad vid sin dator eller gejma i flera timmar kan inte ha ADHD. Koncentrationssvårigheten borde lysa igenom även där.

Jag säger inte att alla medicineringar är felaktiga men det finns massor av dem som faktiskt är det. Om skolan är så tråkig att ett barn inte kan koncentrera sig så fixa skolan, inte medicinera barnet. Vi måste sluta upp med att forma individer så att de passar systemet utan tvärtom. Vi måste förändra systemet så individerna passar in. I det gamla Sovjet kunde man hålla på med såna saker inte i demokratins Sverige.

Fredrik

skolvärldens dumhet

när man tror att den svenska skolan omöjligt kan bli dummare så slår Aniaragymnasiet i Göteborg alla rekord. De "glömmer" bort att undervisa i religion.

"Rektorn Christel Berver beklagar att det blivit som det blivit". Hon beklagar att det har blivit som det har blivit? Vilket stolpskott hon måste vara. Jag funderar lite kring om jag har varit henne och missat en sån sak, vad jag hade skämts, snacka om att skita i att läsa läxan. Om man nu ska låtsas vara chef på ett lärosäte borde man i alla fall se till att man vet vilka ämnen som är obligatoriska eller inte. Utöver det är det väl mänskligt att missa på lite detaljer, men detta är ingen detalj. Hoppas hon skaffar sig ett nytt jobb där hon inte kan göra någon åverkan på människor, kanske tigga småpengar utanför bolaget vore en mer passande sysselsättning.

Fredrik

Pedagogisk forskning

Jag har deltagit i en hel del sociala medier kring skolan i Sverige. Den trend som finns just nu är att man flippar klassrummet. I stort sätt innebär det att man ger läxan i förväg istället för att man ger den efter lektionen. Nu kommer säkert någon säga att det är inte så det fungerar men det är ju faktiskt så det funkar i praktiken. Eleven sitter hemma och tittar på en halvdålig video och tar med sig faktan till skolan. Idag är det flippade klassrummet något av en religion för vissa och en pedagogisk frälsning. Ledsen att behöva säga det men det finns inga pedagogiska frälsningar. Ungarna blir engagerade för detta är något nytt och det kommer en vardag i det också.

Minecraft är en annan "frälsning" som har fått fotfäste i svenska skolan, ungarna jobbar som sjutton i detta "spelet" och pedagogerna är lyriska över hur bra det fungerar. Men vad är det man egentligen gör? Man lägger dyrbar lektionstid för att ungarna ska bygga tex en vikingaby när man istället borde tänka på att flippa spelet. Man låter eleverna bygga på fritiden och pratar och gör uppgifter på skoltid. Man borde använda sig av storyline på lektionstid för att låta eleverna lära sig.

En tredje är att man spelifierar lärandet och det innebär i korthet att man tar mekanismer ifrån spelvärlden och låter eleverna samla poäng, badges och ha en leaderboard. Hur detta fungerar kan ni se i följande två videor.



och



Tanken är skitenkel, istället för att man som elev misslyckas med sitt mål att få ett A, får de istället jobba sig från ett F till högre betyg vilket leder till att de ser sin egen utveckling och strävar hela tiden för att bli bättre.

Blandar man dessa tre så får man en skola som ligger i tiden och en skola som ger eleverna en känsla av att duga och må bra.

Hemmasittare

Jag tänkte uppehålla mig lite kring hardcore gejmern. Som jag skrev i ett tidigare inlägg finns det inte så mycket att säga om casual gejmern men det finns desto mer att prata om vad det gäller hardcore gejmern. Är man hardcore så spela man väldigt mycket, ofta i perioder där det spelas intensivt under någon eller några veckor för att inte spela så mycket andra veckor. De som inte är missbrukare av dessa är bara intresserade och de sköter oftast hygien, mat skola osv. Sen har vi en annan grupp som man kan klassa som en missbrukare och den måste man behandla som en sådan.


Enligt Bartle finns det 4 typer av spelare som har olika intressen inom spelet de spelar. Den första är explorern, det är oftast en kille eller tjej som gillar att utforska inom spelet och leta olika hemligheter som finns utplacerade. Den andra är achievern som ofta hittar på egna uppdrag för att få spelet lite roligare. Som ett exempel kan jag använda mig av spelet World of Warcraft där det finns ett stort antal achievements som man kan göra, som att fiska upp 50 fiskar, 100 fiskar 400 fiskar osv, och man får achivements points när man lyckats med ett sådant. Den tredje är socializern och det är den spelare som sätter det sociala i främsta rummet, man hittar dem ofta på tex facebook eller så spelar de Second life, Sims osv. I den sista gruppen har vi en väldigt stor sådan som Bartle kallar killers. Nu är det inte så farligt som det låter, vi hittar inte miljoner potentiella massmördare i denna gruppen. Dessa spelare älskar att möta andra över nätet och de spelar massor av så kallade PvP-spel (Player vs Player). Det är en form av tävlande och det är fantastiskt många som tycker om att möta andra. Som exempel har vi spelet Counter Strike (CS) som har ca 100 000 spelare bara i Sverige och det gör spelet nästan lika stort som innebandyn. Skillnaden är att de som spelar CS inte är organiserade och har inga föreningar att gå till.

En hemmasittare i den svenska skolan är ofta en kille med en diagnos som tex ADHD eller Asberger, spelar mycket dataspel och är allmänt svår att få till skolan och har svårt att knyta an till vuxna. Hur ska man då jobba med en sån kille? Det första fel vuxenvärlden gör är att de försöker angripa det intresse som barnet har, dataspelandet. Istället för att prata med honom eller henne för den delen så går man in och pekar med hela handen och säger att han/hon inte ska spela så mycket. Jag tycker i denna situation att vuxenvärlden skjuter sig i foten direkt och gör all framtida kommunikation omöjlig. Låt säga att hemmasittaren spelar WoW (World of Warcraft), i ett första läge prata WoW och lyssna på honom/henne. Han kommer prata ett språk som ni säkert inte har en aning om men alla är vi barn i början så ställ frågor. Be honom visa och som steg två, skaffa WoW och spela det lite. Inom spelet kan ni fortsätta knyta an till tonåringen och be honom hjälpa dig när det är svårt, spela tillsammans och gör saker inom spelet. När ni har fått en bra kontakt så träffar ni killen och tar en cola eller äter glass. Den självkänsla ni har gett honom via spelet, där han dominerar gör att han växer som person och det underlättar när ni ska försöka få in honom i skolan. Sen kan man också låta honom göra en hel del skoluppgifter inom spelet, framförallt gällande språk.

Snälla ni pedagoger som jobbar med barn och framförallt dataspelande barn, se inte deras intresse som värdelöst eller som något de ska sluta med. Försök istället hitta vägar runt problemet och bejaka ett intresse som många lägger massor av tid på.

Fredrik

Ungdomar och Digitala spel

Digitala spel är något som intresserar våra barn idag och de spelar olika mycket och olika spel beroende på deras intressen (naturligtvis). Detta jag kommer skriva om är generaliseringar och dessa stämmer till största del men det finns naturligtvis undantag. För att få en bild över vilka typer av spel ungdomarna spelar kan man till en början dela in dem i två typer, casual gamern är den första och dessa brukar spela sportspel, bilspel osv på en konsol. Till denna grupp tillhör även de som spelar på sina mobiler eller på facebook. Dom brukar oftast ha andra intressen än spelande och vad som är utmärkande för dem är att de använder spelen som ett tidsfördriv utan att det inkräktar på andra aktiviteter som t ex träningar och skola, detta är också den största gruppen. Det finns naturligtvis många i denna grupp som spelar andra typer av spel men det som kännetecknar dem är att de spelar som ett tidsfördriv.

’

Den andra gruppen som är mycket mindre till antalet är hardcore gamern och förutom spel så har de ofta andra intressen men nästan uteslutande inom den digitala världen. Jag tänkte fokusera mig en hel del i denna grupp i detta inlägg men jag kommer skriva i kommande också för det är denna grupp unga människor som får den minsta förståelsen av vuxenvärlden. Det är två frågor jag oftast får av föräldrar och den första är kring åldersrekommendationer och det är faktiskt upp till den vuxne att avgöra, spela spelet och ta ett beslut, är detta lämpligt för mitt barn. Jag har skrivit mer om detta i ett tidigare inlägg http://dataspelsprofilen.blogspot.se/2012/05/aldersgranser.html.

Den andra frågan är ”hur länge ska mitt barn sitta vid datorn?”.  Man ska se detta som ett intresse som många ungdomar brinner för och är väldigt engagerade i. Man ska akta sig för att sätta tidsgränser utan det är mycket bättre att hålla en dialog med barnet om vad det gör och hur lång tid de kommer att ta. För att understryka detta så använder jag mig av ett av mina egna uttryck, ”jag är så jävla trött på P12or och deras jävla morsor”. Jag tror att de flesta hardcore gamers drar lite på smilbanden när de läser utrycket och vet man inte vad detta innebär så ska jag förklara mer utförligt. När man spelar online så är man beroende av andra spelare för att kunna få upp sin statistik samt att man vill ju vinna spelet. Unga människor spelar också men avsaknaden av en bra kommunikation i hemmen gör ofta att de yngre spelarna ”försvinner” helt plötsligt och deras avatar blir bara stående, då vet man att det var middag. Det är jobbigare att spela mellan 18-20 för då är detta väldigt vanligt förekommande. Jag tror ingen förälder går ut under en fotbollsmatch och hämtar sitt barn för det är middagsdags utan man väntar naturligtvis till matchen eller träningen är över. Inom dataspelandet så känns det ibland som om vuxenvärlden inte kan se att barnet som sitter själv kan vara en del i något mycket större som en raid i WoW (World of Warcraft) eller ett möte i LoL (League Of Legends). I vissa spel kan tom barnet förlora sitt konto under en period eller för alltid om de lämnar spelet under ett game för ofta och det kan vara en katastrof för den intresserade. Det är helt klart som att man blir petad ur fotbollslaget för att man inte kommer på matcher, måste gå hem under träningar osv. Då ska man också känna till att världen online är mycket mer hänsynslös än den riktiga och i många  communitys och spel får inte en spelare som misskött sig en andra chans.

Hardcore gamern är ofta en person som underpresterar i skolan och tycker skolan är skit. Dom har ofta något område som de brinner för och man hittar många hemmasittare i denna grupp också. De åtgärder vuxenvärlden sätter in mot dessa är oftast begränsningar i datatid, vilket leder till konflikter. Krav på att göra läxor, vilket ungen skiter i, som också leder till konflikter och ett barn går ett antal år i skolan som den tycker är tråkig och denna tid är fyllda av möten, konflikter, vuxna som inte fattar sig på intresset och framförallt en vuxenvärld som skiter i vad ungarna gör vid datorerna. I åldersgruppen 12-16 spelar 96% av ungdomarna någon form av digitala spel och kan du som förälder med handen på hjärtat veta vad för spel den spelar och vad den gör vid datorn. Än mindre du som pedagog, har du någon gång tittat över klassen och funderat på vad för typ av spel barnen i din klass spelar och om man kanske kan använda sig av det i undervisningen. Jag kan bara ge ett fetstort underkänt till hela vuxenvärlden vad det gäller barn, spelande och intresse. Att barn i skolan inte kan har nytta av sitt stora intresse för dataspel i undervisningen är en styggelse och om man skulle fråga en pedagog så får man oftast svaret att de inte förstår den världen och spelar inte själv. Jag spelar inte fotboll och jag tycker knattefotboll är skittråkigt men ändå tittar jag på det för att grabbarna tycker det är kul. Jag tvingas genomlida idrottsdagar med trist volleyboll för ungarnas skull osv. De pedagoger som använder förklaringen att de inte är insatta i spelvärlden och inte spelar själva måste skärpa till sig och göra jobbet. Det finns inget att be om utan om många elever har digitala spel som intressen så får nog vi i vuxenvärlden gilla läget och läsa läxan. Om man nu som pedagog tycker detta är obehagligt att sätta sig in i denna värld så kan jag bara säga en sak till er, om ni inte är intresserade av barn och deras intressen, byt jobb

Fredrik

Politik inom skolvärlden

Politiker inom skolan är just nu ett otyg. Detta är ett exempel på att svenska skolan har inte bara feber just nu utan nästan spetälska där den tappar kroppsdelar lite allt emellanåt. Jag menar inte att politiker inte ska ha med skolan att göra men vad jag avser är att politiker gör valfläsk av skolfrågor för att appellera en allmänhet som inte förstår hur en skola ska drivas eller hur utbildning ska bedrivas. Vår utbildningsminister Jan Björklund har som slogan "Att ställa krav i skolan är att bry sig". Han pratar ofta om disciplinen i skolan måste stärkas och hur det ska gå till. Han verkar inte ha en aning om att barn av idag fungerar inte på samma sätt som vi lite äldre gjorde när vi var unga. Vi tog en utskällning av en vuxen och skärpte till oss. Detta har på några få år förändrat sig och idag måste man samtala med barnet och komma fram till lösningar. Barnen idag är som vi var då på många punkter, de som vi jobbade hårt om vi tyckte en sak var rolig. Men vi lärde oss genom hot och förmaning att inte stå upp mot en vuxenvärld som vi tyckte gjorde fel. Barn idag står upp mot felaktigheter och dom kräver sin rätt, detta har vissa svårt att hantera.



Jag hade stora förhoppningar på den nya läroplanen när den kom att det skulle bli en förändring. Jag hade hoppats att det skulle bli ett tydligare fokus kring förmågor mer än stoff men så blev det inte. Nu är det mer fokus kring stoff och innehåll i undervisningen än på många år. Många av lärarna tolkar detta som att man ska gå tillbaka till en nästan ålderdomlig metod att lära våra ungar, de får prov på saker de redan har i sina telefoner men de kan inte hitta informationen när de behöver den.

Åter till politikerna och valfläsket. Jag läste lite kring socialdemokraternas vallöften vad det gäller skolfrågor och i mina ögon gav det lite eller inget alls. Deras förslag att anställa 4000 lärare är fullständigt verkningslöst. För det första undrar jag var dom ska ta dom lärarna ifrån, det finns ju knappt några dugliga personer som vill ha det yrket längre. Man tjänar knappt några pengar och man får jobba arslet av sig, och det är inget som unga människor vill göra. Säg nu att dom hittar 4000 lärare som gömmer sig nånstans och att de ska in i skolan, problemet löst? Knappast, för att det är nämligen så att skolan som organisation måste också förändras, det måste ställas krav på alla inom organisationen. Att anställa fler lärare som ska in i en befintlig organisation är precis lika korkat som att anställa fler sjömän om båten läcker.

Mer pengar till skolan då? I dagsläget känns även det som rätt meningslöst. Jag menar om man inte kan köra bil så spelar det ju ingen roll hur dyr bil man har om man inte kan köra den. Svenska skolan idag är ungefär som en Ferrari med cykeldäck och körd av en bilskoleelev. Sen har vi nästa intressanta företeelse, kommunpolitiker som använder sig av skolpengar som en budgetregulator och lägger massor av besparingskrav på skolorna. Som jag skrev i ett tidigare inlägg att när det kommer besparingskrav så den första avdelning som skolorna stänger är forskningsavdelningen. Det är under dom tuffa åren som skolorna borde satsa på fortbildning och framförallt smart fortbildning som ställer krav på utveckling för lärare osv. I min värld vore det bästa att skolorna inte fick förfoga över sina egna forskningspengar utan varje enskild skola skulle få ansöka om dem. Där de får motivera vad de ska göra och varför, utfallet skulle då bli att skolor med framåtanda och utvecklingspotential skulle få mer pengar än dom som inte vill utvecklas i samma takt, till slut kommer detta synas i resultat osv och detta borde leda till en utveckling på även de skolor som har en mer traditionell syn på kunskap.

Tänk om politiker och andra kunde sluta upp med att ha åsikter om sådant de inte ska ha åsikter om. De borde jobba mer med budget och bevaka hur pengarna används, inte med hur utbildningen bedrivs. Det finns sätt att komma runt detta. Jag vill ha en organisation inom skolan där alla gör sitt eget jobb istället för att hålla på och kvacka till höger och vänster, och framförallt lägga sig i saker de inte har med att göra. Ett rimligt krav att ställa på alla inom organisationen är att de ska göra sitt jobb, nämligen utbilda vår framtid eller se till att det finns förutsättningar för en tidsenlig och relevant utbildning.

Jag har världens mest kreativa yrke, där jag möter världens mest kreativa människor (i allmänhet dom som är under 18 år i skolan) och dom ska sättas i bänkar, vara tysta och lyssna andäktigt på vad jag säger. Detta leder bara till att deras och min kreativitet minskar, undervisningen blir mer och mer inrutad och irrelevant. Mer prov, mer läxor och mindre kul.

Nu kanske någon tycker att det inte måste vara kul hela tiden, barn måste lära sig ha tråkigt också. Detta påstående är nog bland det dummaste argument vi har inom skolvärlden. Det ger bara de tråkigaste lärarna en anledning till att fortsätta skyffla dynga över våra barn och fortsätta med sin undermåliga undervisning. Tro mig när jag säger att tråkigt får man lära sig i alla fall, det stavas L-I-V-E-T och livet är allt annat än roligt i stora perioder och det behöver vi inte lära en enda unge utan det behöver de ingen skola för att lära sig, det kommer ändå.

Fredrik

Ytterligare exempel

Det känns lite bittert att sitta här och skriva om skolutveckling och hur jag tycker man ska bedriva en skola utifrån det enkla kriteriet att eleverna ska lära sig något. Alla lärare har någon gång stött på en klass som inte fungerar på grund av ett fåtal elever. En av åtgärderna har varit att man kallar till ett föräldramöte där man försöker samla kraften hos föräldrarna så att en förändring sker. De föräldrar som kommer är dom som är engagerade i sitt barns skolgång och tycker att detta är viktigt. De föräldrar som inte kommer är inte lika intresserade. Tyvärr har oftast den grupp som "stökar" de föräldrar som nästan aldrig går på föräldramöten. Det känns ungefär likadant att skriva om skolutveckling på nätet, den målgrupp man verkligen vill nå är inte ens närvarande och det känns lite som att stå i skogen och skrika. När vissa skolor börjar med att jobba med kompetensutveckling letar de ofta efter bra böcker som kollegiet kan läsa, ofta hittar de en bok med ett tio år gammalt tryckår. Jag tycker detta är helt kocko eftersom man kan läsa artiklar på nätet som är två timmar gamla istället för en bok som är 5 eller 10 år gammal, och med tanke på vad som hänt i samhället under denna tid så känns boken ruskigt inaktuell.



Men tillbaka till bra exempel så måste jag hålla upp ett projekt som ger eleverna en känsla av deltagande och  som är enkelt att genomföra. I Frillesås och på Frillesåsskolan jobbar elever från förskola till högstadiet med att ge de äldre på Löftagårdens äldreboende med att göra en "trädgård för alla sinnen" och detta är ett fantastiskt projekt där eleverna får jobba med allt vad detta innebär. Man behöver inte ha speciellt stora resurser för att kunna jobba med allt vad som krävs i en trädgård. Alla som har ett hus vet hur mycket jobb det kan vara och hur mycket man måste kunna för att anlägga en vacker och funktionabel trädgård. Barnen är som vanligt engagerade i projektet tack vare att de ser en relevans med vad de gör och de gamla får glädjen att se unga människor jobba, skratta och ha kul. Vilket i sin tur har en synergieffekt som leder till att alla mår bättre. Jag hoppas att jag för sista gången sett en skola gå ut i ett "atrie" för att sätta potatis utan jag hoppas att många skolor följer detta strålande exempel på hur man kan jobba med trädgårdsanläggning.

Fredrik

Goda exempel inom skolan.

Jag tänker inte bara vältra mig i bitterhet kring hur skolan ser ut för det ger liksom ingenting. Mycket som finns är bra men inte speciellt livsförberedande. Jag inser att man måste bygga på intressen inom skolan och även försöka låta eleverna få testa annat än det de är intresserade för tillfället i. Man måste erbjuda ett spektra av olika saker för att kunna tillfredsställa allas intressen i mesta möjliga mån och det kan man om man bara anstränger sig lite. En förälder som har två barn eller flera inser lätt att syskonen är olika på massor av sätt, olika intressen, inlärningsförmågor osv. Det finns ingen som skulle anklaga mig och min systrar att vara speciellt lika. Varför undervisar man då ett klassrum med elever som definitivt inte är släkt med varandra på samma sätt? Den enda anledning jag kan komma på är att det finns ett stort mått av lättja hos läraren. Eller jag kanske ska förtydliga det där lite mer och det kanske är dumt att påstå att lärare är lata men i vilket fall är man så fast i vardagen så man varken orkar eller vill lyfta blicken för att se om man gör ett arbete under en tid av livet så tjänar man massor på det i framtiden. 

I denna artikeln har Kara Barker-Åström och Roger Lister tagit in CSI i klassrummet. De låter naturligtvis inte ungarna sitta och titta på TV på lektionstid utan de har byggt sin undervisning kring de olika tekniker som rättmedicinska läkare och poliser använder sig av. Detta är olika exempel som de jobbar med i sin biologikurs:

Blod. Eleverna analyserar blodmönster för att till exempel avgöra den exakta platsen för mordet eller hur många knivhugg som gjordes.

Fingeravtryck. Eleverna säkrar fingeravtryck och analyserar dem.

Skelett. Eleverna får titta på skelettben för att avgöra till exempel kön och ålder på den avlidne.

Ögonvittnesbilder. Med hjälp av datorprogram får eleverna skapa ögonvittnesbilder.

Det de gjorde var att de tog kontakt med ett rättsmedicinskt centrum och jobbade med sin egen fortbildning tillsammans med poliser som hade detta som vardag. I Sverige kan man hitta detta bland annat i Linköping. De la massor av tid och ansträngning på att lära sig dessa tekniker och fortsatte jobba med att knyta dessa mot kursen och läroplanen. Gensvaret de fick från eleverna var fantastiskt och all den tid de lagt på att förändra sig själva fick de tillbaka med att deras undervisningssituation blev mycket enklare och framförallt roligare med engagerade elever som följd som kom i tid, jobbade på lektioner och ville inte sluta när klockan stod på sluttid. Slutsatsen i detta fall och tidsvinsten för det arbete de lagt ner utmynnade i färre omprov, färre åtgärdsprogram, färre möten om elever som inte jobbar i stort sett mindre elände på arbetet och mycket mer positiv feedback. 

Dataspelsindustsrin är ett annat exempel på totalt outforskade marker för lärare. Denna industri är inte ens i närheten av vana vid att de måste begränsas av tankar kring hur det har varit eller gammalt är bäst utan en förutsättning för att de ska överleva måste de hela tiden tänka nytt och i nya banor. Jag önskar skolan hade haft samma tankesätt, där man saknar rädsla för att tänka nytt och testa nya idéer.









I denna video har spelutvecklaren och kompositören Joost van Dongen tagit sitt liveinstrument, som i detta fallet är en cello och utvecklat en teknik som gör det möjligt att styra ett dataspel med hjälp av instrumentet. Detta är inte ens i närheten av färdigutvecklat men tanken att kunna förenkla tekniken och göra olika nivåer i spelet bli kompatibla med olika instrument samt utifrån individens kunskapsnivå bli ett fantastiskt sätt att lära sig spela tillsammans med sina kompisar. Jag skulle kunna tänka mig att testa detta inom ämnet musik där vissa elever har svårt att motivera sig kring att lära sig spela olika instrument.


Jag vill också understryka att det existerar inga pedagogiska frälsningar vilket i sin tur blir en svaghet. Det är väldigt inne just nu att flippa klassrummet och många har fått upp ögonen för att Minecraft fungerar bra i klassrummet. Men detta handlar mest om att man gör något nytt och annorlunda. Om man har 20 elever i klassrummet så måste man möta alla utifrån intresse, förkunskaper, drömmar osv för att kunna få en lustfylld och dynamisk klassrumssituation.


Man måste se individen istället för klassen, göra elevens utbildning relevant och intressant. Det är jobbigt att göra om och tänka om, men den enda orsak till att det är ett jättearbete det är för att man har inte tänkt om och gjort nytt på länge inom den svenska skolan. Samhället förändras fortare och fortare och skolan förändras inte ens i närheten av den hastighet som den borde göra.


Fredrik

Skolans framtid!?

Jag vill helst inte låta som häxan surtant eller bitterfittan men det är svårt att undvika när det hela tiden blir allt klarare att skolan inte klarar av att utbilda våra barn för att möta de problem som de kanske stöter på i framtiden. Det finns en inbyggd tröghet i systemet som är helt tokig. Som utgångspunkt kan man använda sig av detta lilla korta klipp:




Videon  har i skrivande stund lite mer än 40 000 visningar, och den kanal som har lagt ut klipper har ytterligare 190 samhällskritiska klipp.

Eller detta blogginlägg: Ni är fan inte friska, som i skarpa ordalag kritiserar inte bara innehållet av de nationella proven utan framförallt upplägget som skribenten tycker är otidsenligt och inaktuellt.

När skribenten blir kontaktad av skolverket som ber han plocka bort vissa delar av inlägget för enligt den person som jobbat på myndigheten anser att författaren bryter mot den sekretess som nationella proven är belagd med blir det ytterligare intressant. Detta är rena rama gestapofasoner av en statlig myndighet som försöker begränsa yttrandefriheten för en medborgare. Skolverket och skolinspektionen har tagit sig Guds allsmäktiges roll för att döma kring vad som är rätt och fel i den svenska skolan, och om jag ska vra ärlig så suger dom på vad dom gör.

Vad som är gemensamt med videon och filmklippet är att det är gjort av ungdomar som insett att deras knappa 15 år i skolan inte förbereder dom ett skit för livet. Skolan utbildar fortfarande utifrån tanken att alla ska bli professorer, lärare eller något i den stilen. De vuxna som ser detta och råkar komma i kontakt med dessa ungdomar eller liknande unga människor rustar för krig och bestraffar dem med kvarsittning, lägre betyg, avstängningar, fler prov, mer läxor osv. Allt de unga ber om är rätten till en adekvat och tidsenlig utbildning.

Jag ska inte gå in speciellt mycket på att utveckling inom skolan borde ske från högskolor och universitet och inte från ungdomar som precis gått igenom skolan. Men jag nämner det för det är ett rätt intressant perspektiv att det just nu är tvärtom.

Frågan är då hur man som pedagog ska tänka. I min värld så måste vi tänka om och tänka rätt. Vi kan inte titta på enskilda stenar i muren var för sig utan vi måste titta på hela muren först för att skapa sig en bild över helheten, för att i nästa steg börja jobba med att plocka sönder bitarna. Det spelar ju ingen roll om en elev kan lägga ett golv om det inte vet hur ett hus ser ut, men detta är självklart.

Som ett exempel på hur man kan tänka är "problemet" Sverigedemokraterna (SD). Det finns ett antal intressanta frågeställningar till varför helt plötsligt ett främlingsfientligt parti kommer in i riksdagen och växer till Sveriges tredje största som man kan jobba med.
Frågor som:
Vem röstar på SD?
Varför?
Finns det liknande partier i världen, både i tid och rum?
Vad är det som ökar/ deras rösttal
Varför har det inte funnits ett liknande parti i Sverige på länge?
osv.

Dessa frågor kan vara vilka som helst från vilken undervisning som helst men sättet man ska behandla dom måste förändras både för vuxna och barn. Till att börja med så utgår man ifrån att Sverige har ett problem (utan att ge eleverna frågorna) som kallas SD. Man gör en problemformulering, precis som vilket annat problem som man kan stöta på i framtiden. När man har gjort problemformuleringen måste man TILLSAMMANS med eleverna bena upp de olika faktorer som leder till att det skapas ett parti som detta i ett land. Diskussionen måste hållas levande och man måste fokusera på själva problemet som ett steg två. När problemet är formulerat och man har gjort en inventering i vilka beståndsdelar det består av går man vidare till steg tre. Hur ska vi lösa detta problem, vad kan individen göra, gruppen, klassen, skolan osv, utifrån perspektivet "gräv där du står".

I denna situationen kan man inte står framför klassen och predika rätt och fel, prata om förintelsen och köra floskeln "detta får inte hända igen". För handen på hjärtat har det ju hänt massor av gånger efter andra världskriget, i och för sig inte i Tyskland och mot judarna, utifrån det så stämmer floskeln. Man måste interagera med ungdomarna, göra sig en del av problemet och deras arbete. Man måste tänka på att läraren kan inte bara lära eleven utan man måste ta en mer handledande roll i klassrummet. Eleverna har faktiskt en hel del att lära oss lärare. Vi lärare måste anstränga oss mer än att slå upp sidan 54 i boken, kolla om förra årets frågor funkar i år igen och kalla det planering. Vi måste komma med problemformuleringarna och stötta eleverna i sitt arbete kring hur de ska lösa problemen. Komplettera detta med fb, bloggar, gmail osv, nätet har en stor skattkista av olika resurser som många lärare inte använder sig av, vilket är katastrofalt.

Vi lärare måste också fatta att detta yrket är inget 8-15 jobb, där man kan skita i att svara på mejl, mess och frågor på fb bara för man är hemma. Om man vill ha den strukturen på sitt liv är det bättre att man jobbar i kassan på ICA eller klipper gräsmattor för HSB. Läraryrket är inget jobb, det är ett yrke och den mentaliteten måste in i skolan.

Lärarna är till för att utbilda eleverna för att lösa problem i framtiden som inte är uppfunna än, inom yrken som inte finns och framförallt få ett hopp om en framtid där dom äger sina egna problem och förmågan att lösa dem själva.

Fredrik

Världens sämsta föräldramöte.

Jag tror många pedagoger ser fram emot föräldramötena, eller kanske inte. Personligen kan jag tycka att dom är rätt meningslösa faktiskt. Vad ska man ta upp egentligen som känns relevant? Där är jag väldigt kluven som förälder och som lärare. Jag kan alla dom där väluppfostrade svaren kring varför man ska ha föräldramöte, men ska engagera föräldrarna i sitt barns undervisning osv. Men om jag ska vara riktigt ärlig så skulle jag vilja att föräldrarna engagerade sig lagom, eller måttligt i sina barn, i alla fall vad det gäller skolan. Det blir väldigt konstigt i min värld om jag som pedagog säger till föräldrarna vad de gör fel och vad de gör rätt för sina barn, hur de ska klä dom fostra dom osv. Precis på samma sätt så blir det konstigt om föräldrar har åsikter om hur jag ska sköta mitt jobb. I min lilla bubbla av rosa kan jag tycka att om föräldrarna ser till att barnen sover så de är skapligt pigga på morgonen och ser till att de har mat i magen så ska jag se till att de får en hyfsad arbetsdag där de lär sig något. Så här är det sällan utan föräldrar har åsikter om hur lärare jobbar och vice versa, speciellt om barnet ifråga har lite problem i skolan och kanske tycker den är skit, ansvaret är någon annans. Barnet är barn och vill leka, lärare och föräldrar vill inte att barnet leker, föräldrarna tycker att lärarna borde få barnet att sluta leka och lärarna tycker att hemmet/föräldrarna borde fostra sitt barn så det slutar att leka, och så här går det runt.

Barnet är en produkt av omgivningen. Jag tror alla föräldrar kommer ihåg de första stapplande svordomarna från sitt barn och man undrar var det kommer ifrån, man har ju faktiskt sagt till barnet att det inte får svära. Jag kommer ihåg en dag när det var riktigt kallt och min mamma förmanade mig att jag inte skulle slicka på lyktstolpar för då kommer tungan att fastna. Nu var jag inget barn som brukade slicka på lyktstolpar, inte ens när det var plusgrader. Självklart var jag tvungen att pröva och mycket riktigt så blev en liten bit av min tungspets kvar på ett trappräcke, det gjorde skitont.

Min mamma sa något till mig och det väckte min nyfikenhet, jag var tvungen att testa tesen. Jag forskade inte vidare i saken för smärtan från första gången räddade mig från vidare missöden. Jag har inte alltid varit vetgirig, det fanns en period i mitt liv där jag jobbade rätt hårt för att lära mig så lite som möjligt, det var den perioden i skolan ungefär från tredje klass till jag slutade med att gå dit. Jag fattade aldrig hur lärarna tänkte. Som ett exempel är att jag har alltid varit intresserad av farliga djur, rovdjur, ormar, hajar osv, allt som kan vara lite jobbigt för människan att stöta på i naturen. Så när jag i fyran fick chansen att göra ett fördjupningsarbete bestämde min lärare att jag skulle jobba om sork, ni vet predatorn åkersork, vattensork och ängssork, jag var skitbesviken och mitt "fördjupningsarbete" blev till en riktigt riktigt dålig produkt.

Skolan förstörde min lust att lära, den förstörde till och med min lust att göra exakt så mycket som krävdes för att komma in på ett gymnasium. Nu kanske någon tycker att det gick bra för mig i alla fall, jag är ju trots allt lärare nu. Men det var inte skolans förtjänst, det var min egen. Jag hade nämligen bestämt mig för att ha detta yrke och det var skit samma hur trista lektioner jag hade och hur tråkiga lärarna än var. Jag var lite äldre så jag hade någon gång på vägen snappat upp att det är lättare att ro med strömmen än mot, och då fick jag stå ut med en undermålig utbildning för att nå mitt mål, en formell lärarutbildning. Nu är det inte så att alla mina gamla lärare var skit utan jag har haft några bra också som Lennart Altermark, som har varit viktig för mig som person och i min personliga utveckling. Det var inte heller alla lektioner som var trista men jag var förbryllad och konfunderad att vissa lärare kunde göra intressanta ämnen sååååååå tråkiga, som min kemilärare på Kom-Vux. Kemi är ett fantastiskt ämne där man kan göra hur mycket kul som helst men jag stod knappt ut på lektionerna, tom dagen innan det var dags så började jag bäva mig för två timmar kemi med henne. Hade hon inte varit så förbannat lat hade hon kunnat göra lektionerna så mycket roligare än vad de var, faktiskt med väldigt enkla medel. Hon kunde problematiserat istället, ställ fram en vätska på ett bord, ställ frågan: "kan du dricka detta?" och låt eleverna laborera, testa och söka fakta. Då ställer sig säkert vän av ordning frågan, men om de dricker då? Första gången kanske man inte ska ställa fram svavelsyran utan kanske bara rödsprit, det skadar inte i längden men de får den som smakar att tänka en gång till innan man gör det igen. Ungefär samma resonemang som med min amputerade tungspets mot trappräcket, smärta ger kunskap.

Vad skolan idag måste göra är att den måste börja tänka mer livsförberedande istället för målinriktat mot några läroplansmål. Man kan inte strunta i läroplanen men man kan förändra sitt förhållningssätt mot den. Använd stoffet man måste lära eleverna för att problematisera, konkretisera och framförallt entusiasmera dem utifrån vad de behöver kunna i framtiden och de förmågor som finns i läroplanen.

Fredrik

Förmågor i läroplanen

Läroplan

Det finns ett centralt innehåll i läroplanen, alltså vissa saker som vi lärare måste gå igenom och lära eleverna. Detta innehåll styr i väldigt mycket undervisningen och många lärare jobbar utifrån det skriva innehållet som överordnat allt annat. Jag kan med lätthet lägga fram en bok framför en elev där jag säger till honom/henne att läsa ett antal sidor och svara på ett antal frågor. Sen kan jag som pedagog lugnt luta mig tillbaka och säga att provet eleverna gjorde när de läst igenom dessa sidor är ett mått på deras kunskaper inom ämnet eller ämnesområdet. Om man nu inte ger samma prov till eleverna efter ett tag har man kanske inte mätt de kunskaper som eleven har utan man jobbar utifrån kriteriet "även svunnen kunskap är kunskap", kan man sätta en bock i protokollet att området är genomfört och bedömt. Alla nöjda och glada.

Om man istället tar sitt uppdrag på allvar borde man nog först titta på en del andra saker som finns i läroplanen, som de förmågor eleverna ska lära sig, exempelvis jämföra, analysera osv. För att göra detta riktigt enkelt tänkte jag jämföra förmågan att cykla och kunskapen eller begreppet cykel. En sak som fastnat i huvudet på mig är att kunskap är inget substantiv utan det är ett verb, det är något man gör. Om man väljer att behandla cykeln som ett substantiv så visar man som SO-lärare en bild på en eller flera cyklar för att dels visa på hur en cykel kan se ut men också att det finns många olika cyklar. Är man en progressiv lärare i SO så kanske man visar en film på någon som cyklar och man låter också eleverna jämföra de olika bilderna på cyklar för att hitta skillnader och likheter. En NO-lärare hade gått ett steg längre och tagit in en cykel i klassrummet som eleverna hade fått ta på. De flesta elever vet nu hur en cykel ser ut och lärarna kan bocka av att ungarna vet det.

En annan infallvinkel är att man helt enkelt tar ut barnen på gården och låter dem testa tillsammans hur svårt det kan vara att hitta balansen, hur man kan hjälpa varandra och hur man löser problemet med att lära sig cykla tillsammans. Någon kommer att lära sig detta rätt fort, någon kanske tom kunde det innan och någon har jättestora svårigheter att lära sig förmågan. Här ser man skillnaden mellan de som lärt sig och det som inte lärt sig på ett väldigt konkret sätt, där den som tycker det är roligt att cykla, är bra på det gärna vill testa att cykla i en ramp, vilket är otänkbart i den svenska skolan. I skolan idag får den duktiga cyklisten vänta snällt på att den sämre ska lära sig och kanske på sin höjd få cykla runt några koner. Vilket tråkar ut den duktiga eleven och trycker ner den sämre för att om man inte kan cykla så ser man naturligtvis hur lätt det är för den eleven och hur tråkigt den har för den som har förmågan att cykla riktigt bra.

Om man tittar ytterligare på samhället och hur det ser ut idag så kan eleverna googla ordet cykel, få miljoner träffar, med filmer, foton, och massor av information kring tillverkare, olika material, olika priser osv. En elev i den svenska skolan behöver inte få ett kort av sin lärare på en cykel, de behöver inte få en bok framlagd framför sig, detta har de redan i sina telefoner. De behöver lära sig att cykla, de behöver lära sig att tillskansa sig kunskaper när de som bäst behöver det. Vad är det egentligen för mening att veta när franska revolutionen började när man inte kan ta reda på när den ryska började om man nu skulle behöva det. Varför ska vi begränsa våra barn till 100 sidor skolbok när de har 40 miljarder sidor i sin telefon.

Vi har en benägenhet att begränsa våra barns leklust, uppfinningsrikedom och kreativitet med prov, läxor, tillrättalagda frågor, så att alla i rummet passar in i boken på 100 sidor. Vi har mobildagis (en liten låda där eleverna får lägga sina mobiler innan lektionen börjar) istället för att lära dom att använda dem på rätt sätt och att göra lektionerna så roliga att de inte vill kolla vad som kan finnas på nätet, våra barn är nämligen som vi vuxna. Är föreläsningen tråkig ser man tydligt även bland lärare att sidor som de surfar på har inget med föreläsningen att göra. En lärare på fortbildning som tycker det är tråkigt kollar sin mejl, Blocket, Aftonbladet osv, och då handlar detta om studiedagar som inte kommer så ofta, läraren tycker fortbildningen och föreläsningen kanske irrelevant och helt enkelt är skittråkig.

Jag kan tycka det är tragiskt att våra barn och faktiskt vår framtid ska behöva utsättas för långtråkiga föreläsningar i en massa år, inte en dag allt emellanåt. Men jag kan inte annat än att imponeras över deras uthållighet och deras förmåga att inte bara gå hem och göra nåt roligare.


Just go kids, och kräv roligare lektioner av era lärare. Att en förklaring som att "ni måste lära er att ha tråkigt" håller inte. Tro mig, det kommer ni lära er av samhället, det behöver man ingen rostig lärare för.

Fredrik

Resurser

Vi inom skolan pratar ofta om att vi behöver mer resurser så vi kan anställa fler lärare och köpa nyare böcker. Förutom att lärare ofta menar att man ska vara två lärare i klassrummet så man kan hjälpa eleverna snabbare och mer effektivt eller att sitta barnvakt åt en annan lärare som inte klarar av en bråkig klass så diskuteras sällan eller aldrig resursbegreppet inom skolan.

En resurs för mig är en tillgång som man har nytta av, tex olja, träd, havre osv. Tillgången måste man vara rädd om och ofta pratar man inom industrin att en viss del av tillgångarna måste återinvesteras i verksamheten för att få en positiv utveckling. Inom Ericson-koncernen skulle ingen enda människa komma på tanken att man skulle lägga ner forskningsavdelningen och satsa på kärnverksamheten, inget företag inom läkemedelsindustrin eller bilindustrin för den delen också skulle ens tänka tanken att man skulle lägga ner forskningen.

Svensk kunskapsforskning eller skolforskning utgår just nu ifrån eldsjälarna inom skolan. Det är en klick lärare som lägger sin fritid på att utveckla sin undervisning och eldsjälen får sällan eller aldrig möjlighet att utveckla detta på arbetstid. Eldsjälen stöter också på problem mot kollegor som tycker det känns jobbigt med "nymodigheter". Oftast kan man se att lärare som personer är den enda resurs som finns på skolan, resten kommer ofta i andra hand. Det är få rektorer som skulle välja att ta bort en lärare till förmån för att fortbilda resten av kollegiet (forskningsavdelningen), det finns också få rektorer som skulle välja ta bort en lärare till förmån för ny teknik (fortfarande använda ånga för att driva maskinerna). Det finns heller inte så många lärare som skulle tycka att det är ok att två lärare fick sluta på jobbet för att personalen i övrigt behöver fortbildas och utrustas med ny teknik.

Det finns en genomarbetad tanke med att det ska finnas två lärare i klassrummet för då utnyttjar man resurserna optimalt. Om vi ökar vuxentätheten i klassrummet på ett närmast utopiskt sätt med ytterligare tre vuxna, utbildade pedagoger. Man kan fundera lite kring vad som skulle hända med barnens lärande, de skulle få hjälp snabbare, vilket är bra om man vill få en ungdom att sluta tänka själv och sluta med att lösa sina egna problem. De skulle inte heller behöva ha med sig material för när en lärare har en genomgång så kan ju de fyra andra springa med papper, pennor och sudd.

Med att lägga in mer resurser i skolan utan att tänka på något annat sätt än att få in fler vuxna i skolan så gör vi våra barn en stor otjänst, den åsikten är i alla fall jag av. Jag personligen vill inte ha fler vuxna i mitt klassrum och jag skiter i om klassen består av 20 eller 30 elever, det finns nämligen ett lärande i allt. Om jag som pedagog inte hinner hjälpa alla 30 på en lektion så måste jag lösa det problemet, kanske genom att lägga en genomgång på youtube, kanske genom att använda de andra 29 eleverna för att lösa den sista elevens problem, att kanske eleverna inte orkar sitta o vänta på hjälpen utan helt enkelt löser problemet själv.

Jag är starkt tvivlande till att skolans resurser används på ett effektivt sätt, vi inom skolan måste sätta oss ner och ta diskussionen hur resurser ska fördelas och framförallt så måste vi inom skolan definiera vad en resurs är. Och för sjutton hakar, lägg inte ner forskningsavdelningen på Sveriges skolor, satsa pengar för man kan inte spara sig ur en lågkonjunktur, man måste investera.

Fredrik

Linus

Detta är Linus, han är ute och åker bil. Egentligen inga konstigheter men han är synskadad och har kämpat mot systemet i massor av år. Enligt ett förslag i Jönköpings kommun ska man dra in hans rätt att få ledsagare till vissa saker han vill delta i tillsammans med sina kompisar.

Om man nu vill att ett samhälle ska vara öppet för alla och anpassat för alla så får vi lägga ner dom pengarna som krävs för att killar som Linus ska få vara som en "normal" tonåring, få en chans att åka skidor, köra bil osv. Mest för att få känna på hur det känns och hur det känns att vara en del i ett samhälle..

Linus är en kille som vågar, sticker ut och kämpar för sin rätt men ibland känns det som om det inte spelar någon roll för att ekonomin kommer före människan. jag kan tycka att om man amputerar en synskadad killes liv på grund av pengar så borde alla tänka om och tänka rätt. Linus är en eldsjäl och vi behöver såna inom politiken, jag undrar var eldsjälarna är och jag undrar när eldsjälarna ska jobba lite för en människa som Linus.

Jag är på hans sida i alla fall.

Resurser

Vissa saker förstår jag inte vad det gäller inlärning, utlärning, resurser. kunskap osv. Utbildningssystemet är faktiskt pracis vad det heter, ett system.är i mina ögon något som man har satt i bruk pga att det fungerar och att man kan se ett mönster i det. Jag gillar det här med metaforer så det får bli några st. Om jag kommer på att jag kan vinna massor av pengar på att bara spela på 2or i tex stryktipset så blir inte min vinstchans större för att jag lämnar in fler kuponger och lägger ner mer pengar på att spela. Naturligtvis så blir vinsten större om jag vinner men det är mer sannolikt att jag kommer förlora pengar varje vecka.

Jag kan känna att den svenska skolan lämnar in fler och fler kuponger och hoppas att den ska dra in storkovan men det händer inte. Titta tex på matematiken, det är de ämne i skolan som det läggs ner mest pengar och resurser på och våra barn blir enligt de undersökningar som görs, sämre i ämnet. Hallå! Sämre? Om någon ber mig att måla ett hus så tar jag den pensel som gör jobbet snabbast och bäst, eller kanske inte bäst. jag gör i vilket fall en avvägning vilken pensel jag ska använda för att ansträngning och tid ska ligga i relation med resultatet.

Jag kommer inte gå till en affär som säljer dyra penslar som konstnärer använder, trots att jag vet att resultatet skulle bli så mycket bättre än om jag skulle välja en billig pensel från Jula. Jag använder naturligtvis en bred pensel som inte är allt för dyr för att den gör jobbet. Hade jag valt den dyra pensel, dyr konstnärsfärg hade huset blivit så fint, jag kan säga att resultatet skulle bli 100%. Men med den billigare penseln kanske bara resultatet blir 90% men jag är nöjd med det för det tog inte allt för mycket tid och jag behöver inte måla huset på tio år så det blir bra.

Ett av den svenska skolan största problem är just att tid verkar ofta vara en måttstock på hur bra resultatet blir. Ju mer tid man lägger ner på något desto bättre blir resultatet, i alla fall enligt många många lärare. Varför kan man inte i skolan ta den breda penseln och bara göra jobbet och hinna med så mycket mer än man gör idag. Jag tror inte att en ung människas liv står och faller på om ett prov tar en kvart att göra eller sex timmar, skulle ungarna missuppfatta en fråga är det väl bara att stryka den. Nu är jag ingen förespråkare för prov men jag vet att det är viktigt för många elever, föräldrar och lärare, så man har något att falla tillbaka på och en käpp inför betygsättning osv, trots att alla vet vad hans/hennes betyg ska vara. Proven blir en form av käpp som ger stöd för alla inblandade.

Tillbaka till min oförståelse av skolan och den bottnar nog i att när man gör något som blir fel eller konstigt, som exempelvis matematiken så gör man mer av det och skickar in mer prov, läxor och lärare istället för att titta på hur man kan förenkla jobbet, att göra det mer effektivt istället. Med andra ord när man kommer på att det kommer ta en evighet att måla huset med den smala, dyra penseln så kallar man in släkt och vänner, köper fler penslar och alla målar för allt vad dom är värda istället för att lägga 20 spänn på en pensel som gör jobbet.

En mer effektiv skola tack!

Fredrik

Jeff Bliss

Jag har under ett bra tag nu brottats med systemet som sådant att det finns en skillnad mellan skola och samhälle. Denna skillnad har blivit större allteftersom tiden har gått. Jag brukar ange 1995 som en brytpunkt där skola och samhälle snabbt började tappa mark mellan sig. Nu är det en avgrund som är svårt att överbygga om inte skolan ser vad den gör och ser vad den borde göra.

Hade jag levt för 10 000år sedan skulle jag ha satt min son vid lägerelden och lärt honom jaga kanin, ren älg osv. Jag hade också lärt honom vilka träd som är bäst för att komma undan björnen. Hans mor hade lärt honom kring vilka bär och växter som var ätbara. Jag hade i korthet lärt honom de färdigheter som varit nödvändiga för att han skulle klara av att leva i nuet, inte i framtiden för den vet man inte hur den ser ut.

Skolan har samma syfte, att lära barnen att överleva i nuet och kanske förbereda dem för en framtid. Skolan borde ställa sig frågan, vad behöver dagens barn kunna för att klara sig i livet. Men det handlar inte bara om att klara sig i livet utan skolan måste också sätta sig ner och fundera kring vilka förmågor och vilka kunskaper som är viktigast för ett barn idag och definitivt prioritera, vad är viktigast. Jag kan ta franska revolutionen som exempel. Jag kan motivera att den är viktig på massor av sätt. men mycket av den kunskap skolan ger barnen idag har de ju redan i sina telefoner så det är relativt meningslöst att ge dem denna.

Då är förmågan att hitta kunskapen i telefonen mycket mer värdefull än att läsa sig till den utifrån en trist SO-bok och ett antal frågor som läraren antagligen lagt ner massor av tid på att komma på.




Den här killen har fattat vad det handlar om, tyvärr så har inte hans lärare fattat något. Han heter Jeff Bliss och efter han tog ett sabbatsår från skolan insåg han snabbt att skolan var helt oduglig. Det får alla tycka, självklart. Men sättet han gör det på är helt otroligt och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde haft minst två av honom i alla mina klasser, vilket gjort att jag själv skärpt till mig och gjort saker tillsammans med eleverna. Rektorn på skolan välkomnar hans reaktion men tyckte att han borde sagt sina åsikter i ett annat forum, hans lärare svarar inte på medias frågor.

Men det mest intressanta är kommentarerna som många har kring hans "beteeende" och de är egentligen uppdelade i två läger, det ena som står upp och applåderar. Medan det andra tycker att han gör totalt fel som ställer sig upp mot den utbildade läraren och protesterar mot hennes undermåliga undervisning. Jag tillhör det första. Fler såna här unga människor i skolan, och om ingen vill undervisa dom, skicka dom till mig.

Det är inte som på Platons tid att läraren besitter all kunskap i klassrummet utan elever kan lära elever och elever kan lära läraren massor. Vi vuxna inom skolan måste definitivt sätta oss ner och fundera kring vad vi vill uppnå med vår framtid, våra barn.

Jag tror nämligen om vi inte tidigt dödar barns skapandeglädje, kunskapstörst och kreativitet så kommer vi får en riktigt bra generation. Barnen har förstått att den stora del av "viktiga" kunskaper finns inte i skolan utan på youtube, flashback och wikipedia bla. Det är nämligen dit de går när de har ett problem att lösa.

MVH, Fredrik

När jag såg denna artikel kring Ryskt roulette så påminns jag av siten Darwin awards. Här kan man hitta olika berättelser kring människor som har haft vänligheten att genom sina dumma infall och dumheter har tagit bort sig själva ur genpolen vilket i sin tur leder till att mänskligheten går framåt. Här finns tex berättelsen om den 19 åriga Rashad som körde Rysk roulette med en halv automatisk pistol, eller den Irakiska terroristen Khay Rahnajet som satte på för lite porto på sin brevbomb och när den kom tillbaka med orden "return to sender" så öppnade han den.

Världen är full av korkade och idiotiska människor, det är liksom bara att acceptera. Det svåra är bara att hitta ett förhållningssätt mot dem och att lära sig leva med dem. Skönt då att många gör världen en tjänst och förpassar sig ifrån den på ett sätt som gör att vi eller jag i alla fall kan ha lite roligt åt deras dumheter.

Ha en bra dag, Fredrik