Vilka ungar det finns

Fy på dig lilla barn!
Jag är lärare av en anledning, jag älskar nämligen barn och ungdomar. Jag tycker barn och ungdomar är något bra, nåt positivt som ger mig kraft att ta mig igenom den mest pissiga dag man kan tänka sig. Det spelar egentligen ingen roll hur dåligt de beter sig så kan jag inte annat än att tycka om dem, speciellt för att de är så underbart spontana och gör så mycket som är rätt.

Att vi lärare gnäller om att vi vill ha respekt för det jobb vi gör, att vi ska ha betalt för vårt jobb utifrån den utbildning vi har är inget nytt. Men om man är som denna lärare i Tyskland som anmäler en elev för att den har smällt en påse bakom hennes rygg, gör det inte lättare för mig att få den respekt jag och andra lärare förtjänar. För hur i hela fridens namn ska mina kompisar se på mig när en kollega till mig helt plötsligt börjar se ett barn som ett problem istället för vad det egentligen är, ett spontant barn. Att barn i alla tider har jävlats med vuxna är inget nytt och med vuxna som denna människa gör det otroligt lätt för dem.

"Lärarinnan, som inte hunnit hålla för öronen innan smällen kom, tillkallade polisen. Och stämde pojken eftersom hon säger att hon fick tinnitus som följd av papperspåsesmällen".

Hon hann inte hålla för öronen, som om det skulle hjälpa. 

"– Läraren stod minst fem meter bort när påsen sprack, säger pojken under ed.

Hans story bekräftas av tre elever som bevittnade händelsen."

Jag vill träffa denna kille, han kan något som jag vill lära mig. Han kan smälla en påse med en sån kraft att man får tinnitus fem meter bort vilket är en helt otrolig bedrift. Mitt öronpip beror inte på att en lumparkompis till mig råkade skjuta med sitt gevär 10cm ifrån mitt öra, och i min lilla bubbla som jag kallar värld, borde hans påse smällt högre, och det vill jag lära mig. Vilka möjligheter det skulle öppna, tänk om jag kunde hämta såna matinsamlingspåsar kring påsk, och verkligen blåsa ut fönsterna hemma.

Det hade varit hur coolt som helst.

Vilken liten kille!

Fredagsfight

Detta klipp tycker jag är hysteriskt roligt. I Storbritannien har de stora problem med våld på nätterna, framförallt när pubarna stänger runt 11, och sen när nattklubbarna stänger efter två då det är mycket folk som rör sig på stan.

I detta klippet är det tre överförfriskade unga herrar som kryddar sin lördag med att bråka och slåss med andra som vill dansa och ha roligt. Samtidigt är det ett annat gäng med bla Dean Gardener, 19, and Jason Fender, 22 som har en svensexa för sin kompis och de har klätt ut sig till transvestiter. När gänget tar sig från den lokala puben till en nattklubb så råkar deras vägar korsas med de på de tre grabbarna som vill bråka lite med intet ont anande festprissar.

Ett litet problem som de tre inte har räknat med är att denna svensexa består av sex grabbar som har ett intresse som gör saker och ting en aning mer komplicerat för de tre killarna och det är MMA (mixed martial arts). Dean och Jason är t om brittiska mästare i den idrotten vilket de tre klantskallarna inte tagit med i kalkylen. Ni förstår säkert både dilemmat och vad som kommer hända. Bilderna är tagna från en av miljoner övervakningskameror som finns i Storbritannien.

Ha en bra dag! :)

Jag har ett problem!

Eller, det har jag inte egentligen utan jag ville bara prata lite om hur jag ser på problem i allmänhet och inom mitt yrke i synnerhet. Det finns två typer av problem i min värld, den sorten jag kan lösa och den sorten som jag inte kan lösa. De problem jag kan lösa ser jag till att lösa så fort som möjligt och försöker lägga dem bakom mig så fort som möjligt för att kunna gå vidare och göra något som är roligare.

Sen har vi de problem som jag inte kan lösa eller dom som andra har skapat som ligger i vägen, dom gäller det att förhålla sig till. Vissa personer har en tendens att stanna upp vid dessa och vänta på att någon ska rida in på en vit springare i skinande rustning och agera som en vacker, hjältemodig problemlösare. Jag är nog inte den typen av person att jag väntar på att någon annan ska lösa de problem som jag ställs inför så jag försöker att hitta en väg runt eller så skiter jag i dem. Oavsett vägval i den frågan lägger jag inte speciellt mycket tid och möda på dessa problem.

När jag tänker efter har jag nog bara en kategori problem, såna som går att lösa.

Nu är jag nog inte lyckligare än någon annan, det är inte de jag vill påskina utan jag är nog bara extremt lösningsinriktad.

Precis som skolan är ibland, likvärdighet kan vara en styggelse!