Skolan är ett fantastiskt ställe, plats osv. Idag satt jag i ett möte och där kom vi att diskutera kring föräldrarnas roll i skolan. Jag tycker detta är intressant eftersom det verkar inte spela någon roll vad man har för position i samhället eller hur framåt man är i sitt egna yrke så vill man helst av allt att sina barn ska få den utbildning man själv har och att man som förälder ska känna igen sig i skolan.
Då tänker jag genast att detta känns jättekonstigt. Jag slutade skolan i mitten av åttiotalet och då såg samhället en aning annorlunda ut. Jag ringde mina kompisar och vi kom överens om en tid och plats där vi skulle ses. Jag kunde tom skaffa mig ett jobb när jag slutade nian, utan att gå igenom ett gymnasie. De flesta av mina kompisar tragglade sig igenom ett två-årigt gymnasie och det fanns inte ens i vår värld att vi skulle gå någon högskola.
Men saker och ting förändras och det är kanske tur det. När jag jobbade som styckare så fanns det till en början bara jag, en gris och en kniv, när jag var klar så fans det jag, en kniv och en gris i smådelar. Men bara på dom åren jag jobbade med detta så kom det löpande band, hissar, skyddsutrustning osv för att underlätta jobbet, och i skolan hände inget. Jag hade ett hantverk som egentligen inte förändrats sen Gud kom på grisen. :)
Om jag hade jobbat i en forskningsintensiv bransch som tex mobiltelefoni hade det hänt massor från 1988 och till nu. Om jag applicerar detta på skolan och ställer mig frågan om skolan har gått igenom samma förändring som tex mobiltelefonin så blir svaret klockrent, nej. Men ändå vill föräldrar som jobbar inom branscher som tex Ericsson ha sina barn i en skola de känner igen, detta förbryllar mig. Jag har svar på mycket men detta är en stor gåta för mig. Eller vad säger du Fredrik
Fredrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar