Jag tror många pedagoger ser fram emot föräldramötena, eller kanske inte. Personligen kan jag tycka att dom är rätt meningslösa faktiskt. Vad ska man ta upp egentligen som känns relevant? Där är jag väldigt kluven som förälder och som lärare. Jag kan alla dom där väluppfostrade svaren kring varför man ska ha föräldramöte, men ska engagera föräldrarna i sitt barns undervisning osv. Men om jag ska vara riktigt ärlig så skulle jag vilja att föräldrarna engagerade sig lagom, eller måttligt i sina barn, i alla fall vad det gäller skolan. Det blir väldigt konstigt i min värld om jag som pedagog säger till föräldrarna vad de gör fel och vad de gör rätt för sina barn, hur de ska klä dom fostra dom osv. Precis på samma sätt så blir det konstigt om föräldrar har åsikter om hur jag ska sköta mitt jobb. I min lilla bubbla av rosa kan jag tycka att om föräldrarna ser till att barnen sover så de är skapligt pigga på morgonen och ser till att de har mat i magen så ska jag se till att de får en hyfsad arbetsdag där de lär sig något. Så här är det sällan utan föräldrar har åsikter om hur lärare jobbar och vice versa, speciellt om barnet ifråga har lite problem i skolan och kanske tycker den är skit, ansvaret är någon annans. Barnet är barn och vill leka, lärare och föräldrar vill inte att barnet leker, föräldrarna tycker att lärarna borde få barnet att sluta leka och lärarna tycker att hemmet/föräldrarna borde fostra sitt barn så det slutar att leka, och så här går det runt.
Barnet är en produkt av omgivningen. Jag tror alla föräldrar kommer ihåg de första stapplande svordomarna från sitt barn och man undrar var det kommer ifrån, man har ju faktiskt sagt till barnet att det inte får svära. Jag kommer ihåg en dag när det var riktigt kallt och min mamma förmanade mig att jag inte skulle slicka på lyktstolpar för då kommer tungan att fastna. Nu var jag inget barn som brukade slicka på lyktstolpar, inte ens när det var plusgrader. Självklart var jag tvungen att pröva och mycket riktigt så blev en liten bit av min tungspets kvar på ett trappräcke, det gjorde skitont.
Min mamma sa något till mig och det väckte min nyfikenhet, jag var tvungen att testa tesen. Jag forskade inte vidare i saken för smärtan från första gången räddade mig från vidare missöden. Jag har inte alltid varit vetgirig, det fanns en period i mitt liv där jag jobbade rätt hårt för att lära mig så lite som möjligt, det var den perioden i skolan ungefär från tredje klass till jag slutade med att gå dit. Jag fattade aldrig hur lärarna tänkte. Som ett exempel är att jag har alltid varit intresserad av farliga djur, rovdjur, ormar, hajar osv, allt som kan vara lite jobbigt för människan att stöta på i naturen. Så när jag i fyran fick chansen att göra ett fördjupningsarbete bestämde min lärare att jag skulle jobba om sork, ni vet predatorn åkersork, vattensork och ängssork, jag var skitbesviken och mitt "fördjupningsarbete" blev till en riktigt riktigt dålig produkt.
Skolan förstörde min lust att lära, den förstörde till och med min lust att göra exakt så mycket som krävdes för att komma in på ett gymnasium. Nu kanske någon tycker att det gick bra för mig i alla fall, jag är ju trots allt lärare nu. Men det var inte skolans förtjänst, det var min egen. Jag hade nämligen bestämt mig för att ha detta yrke och det var skit samma hur trista lektioner jag hade och hur tråkiga lärarna än var. Jag var lite äldre så jag hade någon gång på vägen snappat upp att det är lättare att ro med strömmen än mot, och då fick jag stå ut med en undermålig utbildning för att nå mitt mål, en formell lärarutbildning. Nu är det inte så att alla mina gamla lärare var skit utan jag har haft några bra också som Lennart Altermark, som har varit viktig för mig som person och i min personliga utveckling. Det var inte heller alla lektioner som var trista men jag var förbryllad och konfunderad att vissa lärare kunde göra intressanta ämnen sååååååå tråkiga, som min kemilärare på Kom-Vux. Kemi är ett fantastiskt ämne där man kan göra hur mycket kul som helst men jag stod knappt ut på lektionerna, tom dagen innan det var dags så började jag bäva mig för två timmar kemi med henne. Hade hon inte varit så förbannat lat hade hon kunnat göra lektionerna så mycket roligare än vad de var, faktiskt med väldigt enkla medel. Hon kunde problematiserat istället, ställ fram en vätska på ett bord, ställ frågan: "kan du dricka detta?" och låt eleverna laborera, testa och söka fakta. Då ställer sig säkert vän av ordning frågan, men om de dricker då? Första gången kanske man inte ska ställa fram svavelsyran utan kanske bara rödsprit, det skadar inte i längden men de får den som smakar att tänka en gång till innan man gör det igen. Ungefär samma resonemang som med min amputerade tungspets mot trappräcket, smärta ger kunskap.
Vad skolan idag måste göra är att den måste börja tänka mer livsförberedande istället för målinriktat mot några läroplansmål. Man kan inte strunta i läroplanen men man kan förändra sitt förhållningssätt mot den. Använd stoffet man måste lära eleverna för att problematisera, konkretisera och framförallt entusiasmera dem utifrån vad de behöver kunna i framtiden och de förmågor som finns i läroplanen.
Fredrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar